På semester i en reklamfilm

Det är inte riktigt klokt. Jag tror att råkade svälja ett gäng till och med.

Men resten är en sådan parodisk idyll att jag inte riktigt vet vad jag ska göra av mig själv. Bokstavligen. Barnen plockar smörblommor och samlar snäckor, solen skiner från den där klarblåa himlen som bara fanns när jag var liten och ingenting skiter sig med grillen. De röda husen med sina vita knutar, trasmattor, murkna fönster. Alla är någorlunda sams.

När jag på lite håll ser en brunvit kossa springa över fridlysta växter på Alvaret med en liten brun kalv bredvid sig imploderar min hjärna. Jag brukar komma hit efter midsommar, när alla foppatofflor är ordentligt ingådda, blommorna börjat vissna och husvagnsgästerna hunnit smälla upp balkonglådor och gummibåtar över halva nejden. Den här gången möter jag den svenska sommaren som den var tänkt från början.

Att se en kalv på grönbete är så stereotypt att det har en egen klyscha. Min sönderfrätta hjärna kan inte ens begripa vad den ser: den kopplar mig direkt till en flera år gammal reklamfilm för Bregott. Men var inte korna och kalvarna svartvita i den filmen? Det här måste vara verkligheten?

Den svenska sommaridyllen skapades av författare och filmregissörer. Sedan tog Pripps Blå-reklamen vid, den där som gjorde sådana underverk för Tomas Ledins karriär och ljusblå-vit-randig-skjorta-klädmärket Gant på 90-talet. Snygga modeller i överjordiskt vackra miljöer, kritvita sportkalsonger, trevliga samkväm, flintastekens frånvaro, bad och bus och spirande romantik mellan fräkniga, smala människor. De sekunder av stilla harmoni och klädsamt motljus nära hav vi faktiskt kanske upplever, ägnar vi åt att referera till något vi såg på tv för femton år sedan. ”Det här är precis som i Pripps Blå-reklamen”.

Men eftersom svenskar på 00-talet försetts med en mer ironisk och ”ful” reklam än många andra folk, är vi vaccinerade från att tro på de superlyckade och – lyckliga reklamfilmerna. Vi ser livet som det är: lite bilringar, svettringar, lökringar, borttappade vigselringar. Och när jag råkar vila min flackande blick på något riktigt, unikt glädjefyllt och vackert i världsarvsmiljö? Ja, då tänker jag på smör.

Rebecka Åhlund

rebeckaahlund@gmail.com