Nobelpristagarna lyfte fram sina mödrar

"Spela spelet. Var inte huvudpersonen. Sök konfrontationen. Men sök inte någon fördel. Undvik baktankarna. Förtig ingenting. Var mjuk och stark. Ge dig in i leken och förakta segern."

Som vore det en programförklaring till hans just nu så omdebatterade författarskap inledde Peter Handke sin Nobelföreläsning med att citera den egna dikten "Över byarna".

Handke sade också att det var människorna i hans uppväxtby, och hans mors berättelser om korta, ofta otroliga händelser, som gav honom impulser till ett snart livslångt författarskap.

– För mig är det som att jag vid varje tillfälle var hennes enda publik.

Handke avslutade med att läsa dikten "Romanska bågar" av Tomas Tranströmer på svenska. Liksom Olga Tokarczuk fick han innerliga applåder både före och efter sin föreläsning.

Tokarczuks mor gav sin dotter livslång styrka genom att tidigt låta henne förstå att "det fanns mer av mig än vad jag dittills kunnat föreställa mig".

Den polska författaren konstaterade att den västerländska civilisationen i stor utsträckning grundar sig på upptäckten av jaget och på berättelser i första person. Samtidigt beklagade hon samtidslitteraturens förkärlek för just jagberättelser.

– Det visar sig nämligen att författarens eget "jag" inte kan ställa anspråk på universalitet. Vad vi saknar är – tycks det – en allegorisk dimension.

Nya sätt att berätta om världen behövs enligt Tokarczuk som utnämnde 2000-talets två första decennier till tv-seriernas era.

Ändå är det litteraturen som hon ser som en av få branscher som försöker hålla oss kvar i det konkreta i tillvaron och som också kan levandegöra de ofta hisnande sambanden mellan olika tider och rum.

Som exempel tog hon ögonblicket då Christofer Columbus avseglade till Nordamerika, vilket ledde till massdöd i det nya landet och till en vild växtlighet på igenvuxna åkrar, som i sin tur kan ha orsakat de klimatförändringar som gjorde att svenska trupper 200 år senare kunde gå över Östersjöns is.

Det är också i skrivandet som hon tycker att hennes egen känslighet, och förmåga till inlevelse i "varje liten skärva av världen", kommer till sin rätt.

– Litteraturen är byggd just för att uppvisa denna känslighet gentemot varje annan existens än vi själva, sade Tokarczuk som framhöll att världen är döende utan att vi ens märker det.

Bristande respekt för naturen, girighet och brist på inlevelse har reducerat den till ett föremål att utnyttja och förstöra.

– Därför känner jag att jag måste berätta om världen som om den var levande och oupphörligt uppstod inför våra ögon som en helhet, och vi – en på samma gång liten men mäktig del av den.