Mühlrad: "Jag försöker förstå oändligheten"

Han presenteras ofta med epitetet "vår tids Mozart". Men själv är Jacob Mühlrad inte riktigt bekväm med jämförelsen. Han pekar menande på ett sönderrivet notblad i sin lilla studio i centrala Stockholm, och säger ursäktande att han inte tror på genier.

– Men om de finns handlar det om en bild av en människa som bara sätter sig ner och så flödar allting. Jag kan inte ens relatera till den grejen, jag bankar pannan blodig. Det är en erfarenhet jag har haft. När jag var liten var jag inte bra på något. Och när jag hittade musiken var det inte för att jag var bra på det, eller ville bli bra på det. Jag gjorde det av kärleken till musiken, förklarar han.

Det är en kärlek som allt fler har upptäckt – Mühlrads kompositioner har spelats på prestigescener världen över. Nu släpper han för första gången sina verk i fysisk form.

– Efter verket "Time" har jag skiftat fokus, och skriver inte lika mycket för kör. Det har varit ett nästan femårigt samarbete med Radiokören, så jag kände att det här var något slags första konstnärlig fas i mitt liv, säger han.

Albumet ”Time” innehåller fyra av hans mest uppmärksammade verk, bland andra "Kaddish" och "Time". Sammantaget bildar de något slags sökande efter det ursprungliga, upptäckte Jacob Mühlrad, både i musiken och i honom själv. Han undrade "varför skriver jag ens musik?".

Svaret står delvis att finna i det "svarta hål" som hans familjehistoria har rivit upp. Jacob Mühlrads morfar och mormor satt i koncentrationsläger och även hans farfar överlevde Förintelsen.

– Det har satt press på mig att mitt liv måste betyda någonting, för att jag ska rättfärdiga ett existensberättigande inför mig själv, säger han.

Som barn var Jacob Mühlrad djupt religiös men stegvis har religionen ersatts av musiken. Judisk mytologi är dock fortfarande en viktig inspiration. Ett av hans första musikminnen, jämte pappans Beatles- och Beethovenskivor, är hur rabbinen läste toran i synagogan. I sin musik försöker Mühlrad återskapa den meditativa upplevelsen och känslan som religionen gav honom.

– Det är en känsla av övertygelse men också av ett slags meditativt tillstånd att man kan känna Guds närvaro och att det gör en orädd. Det är ett tillstånd där man kan glömma bort sina egna behov, utomkroppsligt, säger han och berättar att han aldrig har sett musiken primärt som underhållning.

– Musiken har alltid gett mig en stark känsla av meningsfullhet.

De kommande åren ska Jacob Mühlrad skriva mer för orkester. Instrumenten innebär fler klangmöjligheter att upptäcka ("jämför en oboe med en maraccas!"). Samtidigt är inte heller hans körverk enkla kompositioner. I "Time" hade han en konceptuell idé om att ett enda ord skulle användas: ordet "tid" sjungs på minst 27 olika språk i olika kontrasterande stämmor.

– Tid är ju väldigt tacksamt klangligt. Helt plötsligt hade jag som en kanvas och fick ett helt spektrum av färger, ur ett ord och ett ljud. Jag började måla med det ljudet. Det var ett jävligt roligt stycke att skriva, det är inte alltid det är så kul att skriva ett verk annars, det kan vara ganska tungt.

Vägen till att erövra musikens språk har bitvis varit tuff. Jacob Mühlrads dyslexi gjorde att lärarna behandlade honom som om han vore dum. Och att lära sig notsymbolerna var ett nödvändigt ont.

– Det var inte kul. Jag har erövrat noterna och vi har hittat något slags balans. Men det är fortfarande en konflikt mellan oss, säger han och berättar att notflaggorna ofta blåser åt fel håll när han har komponerat.

Nu arbetar Jacob Mühlrad med längre format, där han kan fördjupa sina tankar om evigheten. Den har alltid intresserat honom, säger han, och börjar prata om transfinita tal och olika typer av oändligheter. Det finns också en mer personlig orsak. Hans mamma är sjuk och han försöker bearbeta att livet är ändligt.

– Kanske försöker jag förstå vad som väntar, oändligheten efter att livet tar slut.