Märta Tikkanen: "Förstår inte hur jag orkade"

Märta Tikkanen har aldrig skrivit dagbok, däremot har hon skrivit brev. Tusentals brev. Kanske fler. Ingen vet säkert hur många. Flest brev har skickats till författarkollegorna Åsa Moberg och Birgitta Stenberg, på andra sidan viken, det vill säga i Sverige. I breven finns stora delar av Märta Tikkanens liv från 1970-talet och framåt dokumenterat.

– Brev är bättre än dagbok, man är mer utförlig när man skriver till en vän. Breven har varit stommen i mitt författarskap, där finns allting redovisat och förevigat, säger hon.

En stor mängd av breven finns kvar, eftersom Märta Tikkanen har tagit kopior och satt in i pärmar – allt enligt samma mönster som hennes pappa, som var en ordningens man. Pärmarna har under åren blivit många, och efter senaste flytten har de förvarats i bastun, som i Märta Tikkanen lägenheten i Helsingfors fungerar som förråd.

– Visst har jag bastat på sommaren i skärgården för att sedan hoppa i sjön, men att sitta på laven och svettas på det finska viset har aldrig varit något för mig, att bada bastu ger mig migrän. Henrik däremot älskade det. Han skulle ha över 100 grader varmt.

Den Henrik som hon nämner är Henrik Tikkanen, Märta Tikkanens andra make och hennes stora och sista kärlek. Mer om honom senare.

Nya boken "Måste försöka skri-" samlar ett urval av Märta Tikkanens brev till Åsa Moberg och Birgitta Stenberg, och lästa i ordning bildar de ett slags självbiografi.

– Oj vad jag har hävt ur mig till Åsa och Birgitta om än det ena, det andra och det tredje, de var mina hjärtevänner. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan dem.

Vänskapen med Åsa Moberg började med ett brev 1975. Märta Tikkanen ville tacka för en snäll text som den unga svenskan hade skrivit om hennes bok "Vem bryr sig om Doris Mihailov".

– Men jag tvekade länge, inte kunde väl jag skriva till en sådan där yrkesrecensent som jag aldrig ens hade träffat, tänkte jag.

Åsa Moberg och Märta Tikkanen fann vandra. Senare fann de också Birgitta Stenberg. Träffades gjorde trion ganska sällan, men skrev till varandra gjorde de nästan varje dag.

Som intensivast var triangelkorrespondensen när trion i början av 1990-talet upptäckte faxen, då gick faxarna varma dagarna långa.

Märta Tikkanen och Åsa Moberg skriver fortfarande brev till varandra, eller rättare sagt mejl, även om det nu sker mer sällan. Men från Birgitta Stenberg är det numera tyst – 2014 gick hon bort i cancer.

– Aldrig glömmer jag sista gången jag var och hälsade på hos Birgitta. Jag gick därifrån och visste att vi aldrig skulle ses igen. Jag grät hela vägen på tåget till Stockholm, och hela vägen på flyget till Helsingfors.

Om breven är berättelsen om Märta Eleonora Tikkanens liv, då har hennes liv handlat om att få tid att skriva.

– Jag förstår inte hur jag orkade. Fyra barn, ett krävande arbete som rektor och så en man som inte var tyst ens när han sov, som alltid krävde beröm och uppmärksamhet. Jag skrev på nätterna, med en kudde under skrivmaskinen för att dämpa ljudet och inte störa. Jag vet inte när jag sov. Konstigt eftersom jag är en riktig sömntuta. Jag behöver helst nio timmar per natt.

– Förstå mig rätt, det var underbara år men jag är glad att de är över. Jag skulle aldrig ha bytt bort mina barn för mer skrivtid, eller Henrik heller för den delen.

Märta Tikkanen återkommer ofta till Henrik Tikkanen, författare och bildkonstnär, men inte en enda gång nämner hon att han var alkoholist och att det ofta var ett helvete, det har hon redan skrivit av sig.

– Han var kolossalt viktig i mitt liv. Vi utmanade och inspirerade varande, hela tiden. Det var den stora, viktiga relationen i mitt liv.

Henrik Tikkanen gick bort i leukemi redan 1984, men barnen finns kvar. Döttrarna Susanna och Sofia bor alldeles i närheten, Märta Tikkanen träffar dem varje dag.

– Mina söner har jag också fin kontakt med, och mina åtta barnbarn. Är det inte underbart?

Sedan Henrik dog har Märta Tikkanen levt ensam, och det har inte gått många dagar utan att hon saknat en man i sitt liv, eller rättare sagt Henrik.

– Är man van vid att ha en inspirerande man vid sin sida, då är det förstås något man saknar. Men inte kan jag ersätta honom, det insåg jag tidigt. Fast det betyder inte att jag inte har prövat då och då.