Jonas Eika – ung, arg och hyllad

Samhällskritisk science fiction eller future noir? Nja, varken eller, enligt Jonas Eika. Den realistiska normen är så hård inom dansk litteratur att minsta avvikelse genast blir klassad som en radikalt annan genre, påpekar han.

Stockholmsresan och besöket på skrivarutbildningen på Biskops Arnö är coronainställt. I telefon från Köpenhamn svarar han uppmärksamt på frågor om en novellsamling där coronakrisen skulle ha kunnat vara det skruvade inslaget i en av de mer eller mindre surrealistiska berättelserna – eller?

– Kanske, men det hade nästan varit alltför upplagt. Virus är mer av ett vanligt science fiction- eller skräckmotiv, men jag kan gott förstå vad du menar, säger han.

När Jonas Eika i höstas i Stockholms konserthus blev presenterad som mottagare av Nordens största litteraturpris vecklade han ut ett förskrivet tal som han sedan läste med hyfsat lugn stämma.

Inför de nordiska ministrarna beskrev han den danska asylpolitiken som "statsrasism".

– Jag höll talet eftersom det kändes som ett personligt ansvar både inför mig själv men också för mina kamrater, säger han ett halvår senare, men berättar också att den mediala uppmärksamhet som följde efteråt fick honom ur balans.

"Författarclown" twittrade den danske integrationsministern ilsket. Eika ångrar inte det han sade i talet, däremot tycker han att det var mindre klokt att vända sig direkt till den danska statsministern, socialdemokratiska Mette Frederiksen, som satt strax framför.

– Uppmärksamheten blev avledd från de frågor som jag talade om och kom i stället att handla om det sensationella i att jag talade till statsministern direkt. Jag tror att man ska vara försiktig med att individualisera makten, att göra det till en fråga om individuella personer som agerar bra eller dåligt. De är ju självklart en del av ett system och av en socialdemokratisk konsensus om att man ska införa de här rasistiska lagarna för att få väljare tillbaka från Dansk Folkeparti.

Även coronokrisen intresserar honom politiskt: Jonas Eika är rädd för att de redan starka går stärkta ur en kris som enligt honom slår hårdare mot de svaga.

I "Efter solen" skriver han om flera marginaliserade existenser: en hemlös tjej som säljer droger eller ett gäng strandkillar i Mexiko som livnär sig på underdånig uppassning av rika turister–- inklusive prostitution om så krävs.

Men den första novellen utspelas snarare i finansvärlden. Huvudpersonen är en dansk implementeringskonsult, bosatt i Málaga, som återvänder till Köpenhamn och upptäcker att hans uppdragsgivare, en bank, ligger i ruiner. Så småningom visar det sig att bankpersonalen jobbar vidare ändå – i ruinerna på Kongens Nytorv – som vore det helt självklart.

– Jag tror att det har funnits en idé om att kristider är en möjlighet till radikal förändring. Men efter finanskrisen 2008 var det som att de finansiella institutionerna bara blev starkare, politiken stärkte centralbankerna, och det kan gott vara den känslan som har satt sig i novellen.

– Även om något går under och visar sig ohållbart så fortsätter det i en eller annan muterad form. Det är som om att saker och ting aldrig riktigt tar slut, de lever vidare långt efter att de har visat sig vara en katastrof.

De olika personerna i hans noveller söker ändå samtliga på olika sätt nya gemenskaper, varav countrysångerskan Karen Ruthio, "Neil Youngs okända syster", står för den enklaste och mest positiva: Tillsammans med andra änkor bildar hon ett band och turnerar. Jonas Eika lyfter in hennes liv och karriär som om vore det en presentationstext direkt från Spotify.

– Hon var ju en biperson i berättelsen, jag fick en möjlighet att skriva hennes biografi, och så uppstod det en glädje i själva skrivarbetet, berättar han.

När han skrev "Efter solen" befann han sig annars i ett utmattat tillstånd på grund av nattarbete och rubbad sömn. Skrivandet blev ett sätt att återfå den egna sensibiliteten.

– För att kunna skriva var jag tvungen att överraska mig själv, att skriva så att det fanns en känsla av potential. Jag tror att det formade både texten och de sätt som universumen expanderade på, en lust eller ett behov att hela tiden finna nya vägar.