Helle Helle fångar den triviala verkligheten

Hon fångar den triviala verkligheten med korta, konstaterande meningar: ”Vardagsrummet är målat efter en ljusstake. Den är gammelrosa, men de tänder aldrig ljuset. De tänder det två gånger, men sedan upptäcker de att det sotar.” Den som letar efter symbolik här, söker lätt i fel hörn; ljusstaken är ingen magisk lampa eller en bild för något helt annat utan en helt vanlig målad trästake visar det sig många sidor senare, som ’de’ burit iväg till färgaffären för att få rätt nyans. Undertexten handlar i stället om förhållandet mellan en flicka som just ska börja gymnasiet och hennes mor som är så svårt sjuk att hon ska dö innan året är slut. De bor på Lolland och flyttar ofta till nya bostäder, den ena billigare än den andra får man förmoda, även om inte heller det utsägs.

Flickan har en ”ramsa med alla adresserna, hennes mamma håller för öronen, scarfen faller fram i pannan. Den är röd och blå och vit. Den är från Sans Souci, den överlever.” Vad ryms inte allt i dessa tre korta meningar: De många olika bostäderna, mamman som inte vill bli påmind om dem, scarfen som inte bara överlever moderns utsortering inför nästa flytt, utan också, också …

Flickan och hennes mor talar inte om sjukdomen eller döden, i stället bjuds vi in till en lantlig värld där tristessen är granne med komiken, de skrattar så mycket, mor och dotter, skrattar och skrattar. Det ekar i mammans huvud, det är tabletterna, det är för lustigt, de skrattar så de faller fram över bordet. Och när de inte skrattar pratar de om mat de ska laga, i köket ligger högar av recept de klippt ur gratistidningen, de ska bara sorteras. ”Hon erbjuder sig att laga kvällsmat, hon kan laga vad som helst. Men hennes mamma är så mätt av kakan, hon orkar inte tänka på mat. De sitter tysta en stund.”

Sedan pratar de om en soffa som kanske ska inhandlas, och gardiner, mamman arbetar i tygaffär, kan säkert få rabatt.

Det går inte att prata om så mycket annat, inte heller om att de aldrig får råd, när mamman är på sjukhus bestämmer sig dottern för att inte röra de fyra hundra kronor hon får att klara sig på. Hon lyckas, men måste då också avstå från det enda nöje utöver drömmar om mat och inredning som finns att få på Lolland, en konsert med Pia Raug i Sakskøbing.

Allt är i presens, det förflutna, nuet och den framtid ingen av dem vill låtsas om flyter ihop, cykeln ”får punktering förra året” och är inte lagad. Vi förstår att nuet ligger långt tillbaka, den tyska D-marken finns än, och flickan har kinaskor, de enda hon har, hon bär dem hela året, men tidsmarkörerna är annars få.

Varken mor eller dotter får namn, när den senare ringer till ”han som heter Henrik Strøm” frågar han med rösten full av värme ”är det verkligen du Tine?” men eftersom hon lägger på luren utan ett ljud kan vi inte veta säkert om hon är Tine eller om han trodde hon var en annan, som bara nämns denna enda gång.

Och så är det med många av deras vänner och skolkamrater, längtan efter verklig närhet är så stor, men det vill sig inte, det blir inte någon kontakt. I stället uppstår hela tiden förlorade tillfällen, missförstånd, nästanmöten. Det är komiskt och de skrattar igen, hela tiden skrattar de, men under all denna komik bultar en sorg som är omöjlig att släppa fram eller vidröra. En 16-årig ensam flicka ska snart förlora den enda förälder hon har, samtidigt som hon börjar gymnasiet i en annan, främmande stad och måste lämna barndomslandet bakom sig.

Hon vet det, mamman vet det, alla vet det, ingen säger det, för det är outsägligt. Helle Helles nya roman är en oerhört vacker, rolig och hjärtskärande berättelse som kretsar så diskret kring döden att det knappt märks att det är den allt handlar om.