Filmrecension: Stilig passionshistoria med glöd
Till skillnad från vad man kanske kan tro så var det hyfsat vanligt med kvinnliga konstnärer under 1700-talet. Deras kunnande efterfrågades inom aristokratin, som använde personporträtt som smörjmedel vid arrangerade giftermål.
I den här filmen berättas om mötet mellan just en sådan anlitad konstnär, Marianne (Noémie Merlant), och den bortlovade Héloise (Adèle Haenel).
Problemet är att Héloise inte vill gifta sig och vägrar låta sig målas av. Marianne presenteras därför som sällskapsdam och tillbringar dagarna med att umgås med och betrakta Héloise i smyg och sedan måla henne ur minnet på nätterna.
Platsen är vacker och vindpinad vid Bretagnes kust. I det stora slottsliknande huset vid havet finns ett rustikt kök där köksan Sophie arbetar. Hon spelar en viktig roll i dramat, som skarpt skildrar systerskap i en kontrollerande patriarkal värld.
Det är med en tydlig egen röst som Céline Sciamma fyller sin kärlekshistoria med blickar, begär, sensualism och konst. Den franska manusförfattaren och regissören har växa-upp-filmer som "Tomboy" och "Girlhood" som tidigare höjdpunkter.
Men med den här filmen tar hon ett nytt, hypnotiserande starkt steg. Faktumet att hon gör en kostymfilm i princip utan män (inser man efter ett tag) känns mycket uppfriskande. Den här filmen tydliggör hur präglad man är av det som inom filmteorin brukar kallas "den manliga blicken". När den är helt frånvarande, på alla plan, känns det både ovant och lite förvirrande. Men det går snabbt över och det blir nästan förvånande skönt att få njuta av Mariannes och Héloises förbjudna men så självklara passion.
Deras tid tillsammans är utmätt och i Céline Sciammas skickliga händer skapas en långsamt pyrande historia som avslutas i flammande, hjärtskärande romantik i samma anda som mästerliga "Call me by your name".
De helt nya bilder och stämningar Sciamma skapar, tillsammans med sina skådespelare, för filmkonsten framåt och resulterar i en unik och njutbar film, som är bland årets absolut bästa.
