Filmrecension: Obehaglig Joker för vår tid
Om du trodde att Heath Ledgers såriga tolkning av den hårdsminkade Jokern var en peak i konstnärlig ambition i superhjälteuniversum så är det läge att tänka om.
Joaquin Phoneix plockar upp den röda clownnäsan och gör en knivskarp version av den psykiskt plågade persona som han förfinat i film efter film sedan, tja minst Johnny Cash-dramat "Walk the line" (2005).
Med "Joker" varvar han alla sina tidigare skildringar av sjuka män med råge och kommer med största sannolikhet att hyllas hela vägen fram till Oscarsgalan.
Det är direkt plågsamt att se på när hans Arthur Fleck, som redan inledningsvis är skör, eländig och obehaglig, gradvis släpper taget om de mycket fragila försöken att leva ett vardagligt liv – och glider in i en bloddrypande galenskap som får stora konsekvenser för hela Gotham city.
Jo, filmen utspelas på gammal klassisk DC Comics-mark. Ett ödesmättat möte mellan barnet Bruce Wayne och Arthur Fleck kittlar förstås.
Men den här filmen har egentligen mer gemensamt med en annan typ av filmkanon. Arthur Fleck är mer än något annat en tom och hysteriskt gapskrattande Travis Bickle. Hommagen till Martin Scorseses "Taxi driver" (1976) är tydlig, från typsnittet i filmens titel, huvudpersonens psyke och den gryniga kvaliteten i filmen till den fientliga miljön. För att riktigt banka in poängen har också Robert De Niro en viktig biroll som pratshowvärd.
Det har pratats om hur "Joker" skulle vara en "incel"-skildring, som speglar vår polariserade tids våldsamma masskjutningar. Personligen tycker jag att den, precis som bioaktuella "Hustlers", mest skildrar en underklass som har fått nog av förtryck och reser sig mot sviniga Wall Street-typer. Tajmningen är intressant, onekligen.
Regissören Todd Philips (lustigt nog mest känd för "Baksmällan"-filmerna) lyckas hur som helst skapa en genuint deprimerande stämning där allt, precis allt, är smärtfyllt.
Samtidigt står och faller filmen med Joaquin Phoenix prestation. Det är på gott och ont. Visserligen känns intensiteten revolutionerande för superhjältegenren men manlig psykisk sjukdom är i grund och botten någonting välundersökt i den urbana och våldsamma dramafilmstradition där filmen egentligen hör hemma.
