Annons

Filmrecension: Moss lyser mot osynlig fiende

Den osynlige mannen återuppstår som ett hämndlystet ex i en klaustrofobisk rysare – som funkar tack vare en Elisabeth Moss i toppform.
Filmrecension • Publicerad 26 februari 2020
"Hallå, är det någon där?", undrar Elisabeth Moss i "The invisible man". Pressbild.
"Hallå, är det någon där?", undrar Elisabeth Moss i "The invisible man". Pressbild.Foto: Mark Rogers/Universal Pictures/TT
Aldis Hodge, Elisabeth Moss och Storm Reid i "The invisible man". Pressbild.
Aldis Hodge, Elisabeth Moss och Storm Reid i "The invisible man". Pressbild.Foto: Mark Rogers/Universal Pictures/TT

"The invisible man" är ännu ett bevis för hur godtyckligt det kan gå till i Hollywood. När filmbolaget Universal skulle blåsa liv i HG Wells gamla skräckroman "Den osynlige mannen" var planen ett påkostat spektakel med Johnny Depp. Men när "The mummy" floppade 2017 kastade bolaget hela sitt planerade filmuniversum med återupplivade gamla filmmonster i soporna.

Den osynlige mannen levde dock vidare – men muterade till en lågbudgetthriller med Elisabeth Moss i centrum. Och det ska vi nog vara tacksamma för.

Annons

Här blir historien en klaustrofobisk rysare om Cecilia (Moss), som flyr undan sin våldsamme psykopat till make, som även råkar vara världsberömd optikforskare. Med hjälp av sin syster gömmer hon sig hemma hos sin hygglige poliskompis och dennes tonårsdotter. När hon nås av nyheten att maken har begått självmord kan hon äntligen pusta ut. Eller?

Sedan följer en science fiction-variant av "Sova med fienden" – med en rejäl dos av Hitchcock. Filmen utnyttjar friskt det där klassiska greppet att låta hjältinnan ensam råka ut för något riktigt sjukt medan omvärlden bara skakar på huvudet. "Han är ju här! Ser ni inte?"

Stackars Cecilia manipuleras till vansinnets gräns av sin osynlige plågoande à la "Gasljus", men berättelsen är egentligen för trubbig för att nå några psykologiska höjder. Om man är generös kan man kanske se filmen som en metafor för att bli hemsökt av en dålig relation.

Samtidigt är det här i många stunder en välskriven och tajt thriller. Svågern, polisen, dottern, hunden, pillerburken, stegen, brandsläckaren – allt finns där av en anledning och får betydelse för berättelsen. Det är som en tydlig och pedagogisk lektion i Tjechovs gamla gevär. Vi slipper också tråkigt "technobabble" om hur den där osynligheten fungerar exakt. Det är bara så. Bu!

Men filmen är lång och det blir mycket transportsträcka. Efter den tredje bu-effekten slutar man bli överraskad. Okej, han är osynlig, vi fattar. De långa actionscenerna får också snart slut på bränsle och allt viftande och luftboxande blir helt enkelt tjatigt i längden

Räddningen blir Elisabeth Moss, som får utrymme att göra det hon är bäst på. Ni vet, som i "Handmaid's tale". Ständigt bruten och blåslagen, ständigt misstrodd och förnedrad. Men så reser hon sig på nio och visar det där okuvliga Elisabeth Moss-fejset som får oss att knyta näven och skrika "Nu jävlar! Nu har ni muckat med fel Elisabeth Moss!". Utan henne hade det nog inte funkat.

TT
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons