Filmrecension: Ljuvliga kvinnor för en ny tid

"Unga kvinnor" igen. Ska det vara nödvändigt, kanske någon tänker som fortfarande har den härliga versionen från 1994, med Winona Ryder, Claire Danes, Christian Bale och Kirsten Dunst kvar i minnet. Eller kanske bara hatar välskrivna historier om romantik, moral och komplexa systerband.

Intelligent nog har regissören Greta Gerwig insett att det måste till något nytt för att riktigt motivera ytterligare en adaption av Louisa May Alcotts klassiska roman. Detta utan att sabba det som de företrädesvis kvinnliga läsarna alltid har älskat med berättelsen – skildringen av de fyra älskvärda systrarna Marsh öden i mitten av 1800-talets USA.

Och hon lyckas verkligen med att förnya formen för berättelsen utan att tappa det väsentliga. Greta Gerwigs "Unga kvinnor" är en urtjusig visuell karamell, full av vackra skådespelare, underbara kläder och så mysiga scenerier att man bara vill hoppa in och njuta av prakten och kärleken till de små detaljerna.

Dessutom speglar sig Gerwig själv i historien, liksom som hon gjorde i regidebuten "Lady Bird", precis som en riktig auteur bör. I grunden handlar hennes film(er) om hur en ung kvinna upptäcker sin talang och under stort motstånd hävdar rätten att få berätta sin personliga historia.

Det är förstås hjältinnan Jo March (Saoirse Ronan) det handlar om. Hon är den mest frisinnade systern, som väljer bort ett traditionellt kvinnoliv för att satsa på att bli författare, men också den som rent faktiskt skriver fram sin och sin familjs historia på ett raffinerat metafilmiskt vis.

Handlingen korsklipps dessutom i två tidslinjer, vilket möjligen först kan kännas lite ovant men som i slutänden, på ett rent briljant sätt, skapar ett helt nytt djup åt berättelsen. Det hela ramas in av lite feministisk stuns som skänker aktualitet till storyn.

Alla skådespelare är ljuvliga. Men trion Saoirse Ronan, Florence Pugh, som spelar retstickesystern Amy, samt hjärtekrossaren Timothée Chalamet i rollen som grannpojken Laurie, är exceptionell.

De överglänser till och med självaste Meryl Streep i rollen som den sanningssägande fastern, som ser det som sin livsuppgift att få åtminstone någon av de bångstyriga flickorna att göra sin plikt och gifta sig rikt för att rädda familjen. Det går förstås sådär – även i den här versionen.