Filmrecension: Feelgood med lysande Lassgård

2010-talet var decenniet då det klagades på svensk film, på längden och tvären. Antingen var den för smal och konstig, eller för bred och ytlig; antingen så dålig att biopubliken inte ville se den, eller så otillgänglig på bio att publiken inte kunde se den. Hösten 2019 verkade bestå av ett enda långt debattsamtal om krisen inom svensk film, utan att någon kom fram till någonting.

Och visst, det är väl svårt att göra konkurrenskraftig film i ett litet land – men så känns det inte när jag ser nya ”Min pappa Marianne”. Då verkar det vara världens enklaste sak.

Här har vi en historia ur verkliga livet (löst baserad på Ester Roxbergs bok om sin pappa Ann-Christine), berättad med varsamhet och respekt, välspelad utan grandiosa gester, och med ett manus som är både vardagsnära, smart och riktigt roligt.

Hedda Stiernstedt (”Vår tid är nu”) spelar den misslyckade Stockholmsjournalisten Hanna, som bryter upp från pojkvännen och flyttar hem till föräldrarna i Alingsås. Där hamnar hon mitt i sin pappa Lasses ”komma ut”-process. Efter 60-årsdagen bestämmer han sig för att äntligen våga leva öppet som Marianne – hon som hela tiden har funnits inuti den tillknäppte prästen.

För familjen blir beskedet en chock, särskilt för Hanna som känner sig övergiven av sin pappa som hon alltid har stått så nära. Finns han ens längre? Har han någonsin funnits?

Rolf Lassgård är som född att spela titelrollen. Utan en enda tillgjord åtbörd gestaltar han hur den lågmälde Lasse försiktigt börjar stråla som Marianne. Subtila förändringar i hållning och blick, en hand som stryker över en blommig tunika – det är ett enormt gripande skådespeleri.

Debatten kring könsidentitet och könskorrigering är skarpt polariserad, med tusen möjligheter att provocera och trampa i klaveret. Det kan tyckas som ett märkligt val att placera detta bålgetingbo mitt i en feelgoodfilm – men ändå inte. Filmskaparna har koll på den hemliga ingrediensen, de vet att myset blir tomt och meningslös om man inte bryter av med lite äkta smärta. Det är den sortens självförtroende svensk film behöver.