Avallone: "Vi måste frigöra kvinnorna"

Bara ett par veckor före sin förlossning började Silvia Avallone på sin tredje roman, "Där livet är fullkomligt", som ett sätt att bearbeta sin rädsla över att bli förälder. Med den nyfödda dottern sovande i famnen fortsatte hon att skriva om ett ämne som är känsligt i Italien: föräldraskapet och familjen.

– Det var vackert för jag levde i symbiosen mellan mamma och dotter, samtidigt som jag redan då kände behovet av att distansera mig, och uppleva henne som en egen person. Skrivandet blev mitt utrymme, där jag skapade en relation till min dotter som bygger på frihet, hennes frihet från mig, säger hon under en fullbokad dag på Bokmässan i Göteborg, och fortsätter:

– Det är motsatsen till den kultur som är utbredd i Italien, där barnen är en ägodel.

Silvia Avallone går i spetsen för de italienska författare som liksom Elena Ferrante nu har fått internationellt genomslag. Precis som Ferrante och Elsa Morante, två kvinnor hon lyfter fram som Italiens största författare, skriver hon med socialt patos om kvinnor i en mansdominerad värld.

Men Silvia Avallone skildrar dagens unga generation, i ett stagnerande Italien. Hennes tre romaner handlar om "periferin", och utspelas i de tre städer där hon själv har bott. Genombrottsromanen "Stål" handlade om två tonåriga tjejers vänskap i det nedgångna stålverkssamhället Piombino. Den här gången utspelas handlingen i det fiktiva höghusområdet Villaggio Labriola utanför Bologna.

– Jag ville visa hur centrum och förort ligger geografiskt nära varandra men att den kulturella skillnaden är enorm, säger Silvia Avallone som ofta uppehåller sig vid de osynliga barriärer som sociala klyftor skapar.

Här berättar hon om två parallella liv: tonårstjejen Adele som blir med barn vid 17 års ålder och 30-åriga Dora som lever ett privilegierat liv i centrum, men som lider av ofrivillig barnlöshet. Silvia Avallone undersöker föräldraskapets utmaningar, i sin research tillbringade hon mycket tid i Bolognas domstol och bokens berättelser om förortens dysfunktionella familjer har verkliga förlagor.

– Att bli förälder är tillräckligt svårt för någon som har alla verktyg. Tänk dig då hur det är för någon som själv har blivit helt övergiven av samhället, säger hon.

Frågan om föräldraskap är infekterad i Italien – det föds för få barn. Silvia Avallone suckar över hur många därför försöker tvinga tillbaka kvinnorna till hemmet.

– Italienska kvinnor måste välja mellan familj eller arbete, det är en skandal. Det finns ingen konkret hjälp för familjerna, och samtidigt pratar man bara om familjen, säger hon med åsikter lika starka som välformulerade.

– Ett av tio barn har en plats på en offentlig förskola. Ett av tio! Men att ändra på allt detta skulle betyda att man måste frigöra kvinnorna. Vi behöver frigöra både kvinnor och barn i Italien!

Två ynka dagars pappaledighet gör det svårt för männen att ta sitt ansvar. Frånvarande fäder och gamla, tvingande könsroller präglar relationerna och skapar osunda maktbalanser i Avallones böcker. 17-åriga Adele ser till exempel sitt värde endast i relation till sin pojkvän.

– Det existerar en kultur i Italien där kvinnan inte har ett värde i sig, utan bara i relation till en man. Vi kläms mellan alla förenklade stereotyper: antingen är vi fruar eller mammor eller iskalla karriärister. Det är fortfarande så svårt att acceptera att vi kan vara allt samtidigt, eller bara ha ett värde i oss själva.

Men det finns hopp, och det lyser tydligare här än i Silvia Avallones tidigare böcker. Litteraturen och utbildningen erbjuder en utväg.

– Felet i Italien är att man förutsätter att de här ungdomarna inte ska utbilda sig. Men skolan och samhället måste visa att det finns alternativ. Det är därför det är så viktigt med böcker.

De som nu söker sig till förorterna är de som "sår hat", anser Silvia Avallone, inte de som kan bidra med hopp eller konkreta åtgärder. Kanske är det en utopi, men hon tror ändå benhårt på att böcker kan förändra liv. För henne har skrivandet och läsandet alltid haft en politisk dimension.

– Det gör att du kliver ut från ditt liv och ditt invanda tankesätt och istället kommer i kontakt med folk som är annorlunda än du. Då börjar du tänka som de personerna och sätta dig in i deras situation. Du blir solidarisk, för att du känner dem. Det är en skillnad mot dagens politik som försöker få oss att bli rädda för andra människor.