Athena Farrokhzad skriver dikt i konfliktens nu

Det må vara sent på jorden, men samhällets konflikter ligger fortfarande öppna, resonerar Athena Farrokhzad.

"I rörelse" heter också den nya diktsamlingen, den tredje efter bästsäljaren "Vitsvit" 2013. Med den blev hon bland annat känd som den Augustprisnominerade poeten som sågade priskulturen och struntade i galan. Hennes sommarprat handlade om klass, feminism och rasism och gav henne över 70 anmälningar till Granskningsnämnden.

Ställd inför det inte helt ovanliga påståendet att hon i vissa dikter fortfarande är en ovanligt arg poet protesterar hon och svarar i stället med att formulera ett slags manifest, eller personlig hållning, bakom några av de politiska dikterna.

– Att skriva i konfliktens nu är att säga att vi fortfarande kan utforma framtiden. Det är vi som lever som gör det och jag tänker mig att det finns en utsaga om framtid i den här boken, säger hon med tillägget att paradoxalt mycket samtidigt handlar om historia.

Men hon har också haft kul.

– Jag skulle säga att den här diktsamlingen är lika delar ilska, sorg och humor kanske. Det är ilska, men också trams och skoj. Bara att rimma "Björkhagen" på "de multinationella företagen" – det är också bara att ha roligt med språk.

Just de många rimmen förvånar henne själv. Det är nytt. Kanske förklaras de lite av hennes kärlek till Lars Forssell, en lekfull poet som liksom hon själv skydde uppdelningen mellan högt och lågt.

Men rimmen är heller inte enbart lek. I den nya diktsamlingens kanske starkaste dikt "Ankarbarn" handlar den rimmade versen och den stränga formen om moderskap och farliga resor över Medelhavet utifrån ett ord som hon tagit tillbaka från asylmotståndare som vill stänga landets gränser.

– Det användes i debatten för kanske tio år sedan och syftade på barn, ensamkommande barn, som man menade att familjerna skickade i förväg och därigenom skulle resten av familjerna kunna komma efter. Det är sjukt våldsamt, men samtidigt ett vackert ord.

– Jag tänkte så mycket på det när jag precis hade fått barn och på vad barn gör med ens relation till historien. Vilket barn är inte ett ankarbarn?

Hon har kommit gående över torget i Bagarmossen söder om Stockholm, direkt hemifrån lägenheten som är full av övernattande vänner och ballonger berättar hon. Kvällen innan har hon haft releasefest. Om några timmar ska hon leda ett författarsamtal med Judith Kiros, en av hennes tidigare elever på Författarskolan på Biskops Arnö. Som poet är Athena Farrokhzad allt annat än isolerad på sin kammare.

– Jag översätter, skriver kritik, undervisar och håller samtal, alla de här sakerna är lika viktiga för mig som mitt eget skrivande, så är det, för mig handlar det inte om att bara sitta på min kammare och skriva för mig själv.

Där "Vitsvit" är en formmässigt sammanhållen diktsamling är "I rörelse" i stället en bok med fristående dikter, ofta skrivna när olika sociala rörelser har kallat och bett henne delta i sina respektive kamper, som hon säger. "B som i Bagarmossen" skrev hon till nyinvigningen av Folket Hus och "Vi var branden" på uppdrag av Sydsvenskan, 20 år efter diskoteksbranden på Hisingen i Göteborg.

– Det är kanske inte alla poeter som får den förmånen, men jag kommer från rörelsen och det här är mina vänner och kamrater. För mig är det väldigt viktigt att delta.

"I rörelse" är också en titel lånad från Karin Boyes och svenskans kanske mest kanoniserade dikt. Lite arg är hon även på den, hur mycket hon än älskar Karin Boye. Även Athena Farrokhzad har varit en "brinnande flicka" som avgudat Boyes dikter, försäkrar hon. När hon nu i slutet av sin egen bok parafraserar Boye tycker hon att det trots allt är en kärlekshandling, "Tänk om den mätta dagen är störst/ Och den bästa dagen släcker ens törst", skriver Farrokhzad.

– Jag tänker att "nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som gör mödan värd", kommer från en ganska trygg och mätt kontext. Men det betyder inte att den dikten inte har sitt värde.