GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Stefan Eklund: Tro inte att Borås var bättre förr

Efter tekokrisen fick man lämna Borås om man skulle ha roligt.
Stefan EklundSkicka e-post
Krönika • Publicerad 28 december 2022
Stefan Eklund
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En flygbild över Södra torget.
En flygbild över Södra torget.Foto: Blogg Gamla Borås

Borås var inte bättre förr. Tro inte det. När jag var ung åkte man härifrån när man skulle ha roligt. Det var en dyster stad då, i slutet av 70-talet och ett par år in på 80-talet. Tekokrisen, regnet, ryktet – Borås hade ett varumärkesproblem, milt uttryckt.

Själv var jag en musiknörd. Det var inte heller så lätt i Borås. Musikhuset, föregångaren till Rockborgen, fanns förstås. Men det var mer progg än punk och new wave och det var de två sistnämnda musikriktningarna, så småningom också reggae, jag ägnade i stort sett alla dygnets vakna timmar åt.

I första hand genom att vid varje längre rast från Bäckängsgymnasiet (22 killar i en naturvetenskaplig klass, coolt) trava ner till Skivhörnan på Allégatan (apotek idag) och nogsamt gå igenom varenda skivback under glada tillrop från den snälle Arne bakom kassan. Och så valde man något, lämnade vinylen till Arne och så på med hörlurarna för att bedöma om man skulle investera 35 kronor i ett obskyrt band från Londons östra utkanter. Efter tre år på Bäckäng kunde jag Skivhörnans hela sortiment utantill.

Banden jag ville se kom sällan till Borås. Jag fick lämna staden, ofta tillsammans med min musikaliske själsfrände Anders, för att uppleva musik jag gillade live. I Varbergs Folkets Park såg jag det tajtaste liveband världen skådat, Rockpile med Nick Lowe i spetsen. Till samma scen kom också de nordirländska taggtrådspunkarna Stiff Little Fingers och skrämde livet ur discofrillorna i publiken med sin politiska och aggressiva vrålpunk.

Jag fick ta mig till Errols i Göteborg för att se new wave-idolen Wreckless Eric aspackad ta sig igenom sin fantastiska hitlåt ”Whole wide world” och till Kåren i samma stad för ett av mina starkaste konsertminnen någonsin, Joe Jackson band. Och jag säger bara, The Jam i Lund.

”Det var mördande tråkigt och än idag kan jag känna en ren fysisk leda när jag rör mig i området, numera ombyggt till ett tjusigt bostadskomplex.”

I Borås fanns ingen självklar scen för min musik. Att favoritbandet Dag Vag gjorde en konsert i ett trångt rum på Kristinebergs fritidsgård och att legendariske reggaepoeten Linton Kwesi Johnson hade en minnesvärd och haschdoftande (fick jag reda på efteråt, jag undrade mest var den söta lukten kom ifrån) spelning i en aula på Teknis (hur hamnade han där?) stryker under det påståendet. Eller att Eldkvarn och Docent Död spelade på gammeldansstället Rotundan.

Men Borås i övrigt? Vad minns jag av staden? Inte mycket, får jag erkänna. Jag gjorde lumpen under de där åren också, på Älvsborgs regemente i Borås, I 15. Jag har nuförtiden inte svårt att hantera tristess, förmodligen något jag lärde mig där. Det var mördande tråkigt och än idag kan jag känna en ren fysisk leda när jag rör mig i området, numera ombyggt till ett tjusigt bostadskomplex.

Åt jag ute så tog jag mig gärna till korvkiosken under motorvägen, vid Druveforsvägen, typ. Den finns inte kvar längre. Inte heller kinakrogen Cecil, dit man gick när det skulle vara lite finare.

Eller så tog man sig till pizzerian Napoli, föga flärdfullt placerad vid Kungsgatan, motorleden som dragits rätt igenom Borås.

Där kunde man sitta, äta sin Siciliana (sardeller, kapris, oliver), dricka sin 7 Up och se långtradarna rulla förbi i regnet utanför fönstret. En minnesbild som definierar min ungdoms Borås.

Så nej, Borås var inte bättre förr. Inte alls.

Namn: Stefan Eklund

Roll på BT: Chefredaktör

Född: Norrköping, men flyttade till Borås som ettåring.

Relation till Borås: Uppvuxen på Norrmalm och i Viskafors, har bott i 40 år på Lugnet och Saläng. Numera göteborgare.

Bästa med Borås: Kulturhuset, men verksamheterna där skulle behöva lite mer skattepengar.

Sämsta med Borås: Segregationen.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.