Tillbaka till helvetesön

Tidigt på förmiddagen började båtarna gå till Utöya med överlevande från massakern den 22 juli. Skytteltrafiken pågick i många timmar.

Vid varje ankomst stannade nyanlända upp vid Utöya brygga för att få information om arrangemanget. Cirka 750 personer kom under dagens lopp. Varje överlevande fick ta med sig en anhörig, vän eller annan person. Dessutom fanns poliser, vårdpersonal och psykologer till hands. Som mest befann sig ett tusental människor på den lilla ön.

Från en plats mittemot ön, dit polisen hänvisat ett stort internationellt medieuppbåd, sågs ungdomarna sprida sig över ön. På den norra klippudden stod en liten grupp och pekade. Andra gick sakta längs stranden där så många av deras kamrater blev mördade – och varifrån flera desperata tog det kalla vattnet som tillflykt.

Vid en minnesceremoni höll statsminister Jens Stoltenberg ett känslofyllt tal och man spelade Mikael Wiehes Sång till modet.

En överlevare är 21-årige Brage Sollund från Tromsö som ingår i den centrala styrelsen för Arbeiderpartiets ungdomsförbund, AUF. Han klarade sig undan Breiviks kulor genom att gömma sig nära ett garage.

– Det var en mycket blandad upplevelse att återvända, både ledsamt och gott, berättar han.

Brage Sollund såg massmördaren och hörde förstås skottsalvorna. Minnena trängde sig på under återbesöket.

– Jag förlorade flera nära vänner, säger han med dämpad röst, men tycker att det var en fin och värdig dag på Utöya.

Erfarenheten visar att personer som överlevt svåra händelser som dessa kan få skuldkänslor för att just de klarat sig medan andra dött.

– Många ungdomar kan komma att slita med frågan om jag kunde ha gjort mer eller något annat. Då är det viktigt att ungdomarna själva, och alla vi andra, påminner om att det bara är en person som är ansvarig för det som hänt, säger psykiater Grete Dyb, som har doktorerat på posttraumatisk stress för barn- och ungdomar och som hjälper Utöyadrabbade.

– Men vi kan aldrig ta bort smärtan av att ha upplevt den fruktan de kände och den djupa sorg de har nu.

Ungefär 400 av de drygt 600 som vistades på ön under massakern återvände på lördagen, uppskattar arrangörerna.

– En del orkade inte komma tillbaka och andra ville bara inte. Det måste vi respektera, säger AUF-ledaren Eskil Pedersen, som deltog i sommarlägret den 22 juli.

I samtalet med TT efter återbesöket tar han upp styrkan att kunna finna så mycket samhörighet i allt det mörka.

– Vi har kramat varandra och gråtit ihop, men vi har också haft möjlighet att berätta historier och le tillsammans.