Ställningskriget kan vara över
Tövädret kan desarmera flera regionala krutdurkar.
Den 4 november 1979 skenade känslorna bland studenter som samlats i huvudstaden Teheran. Hatet hade vuxit mot "den imperialistiska staten USA" som stött Irans härskare, shahen. Flera grupper strömmade samman utanför USA:s ambassad och i det tumult som uppstod trängde demonstranter in på ambassadområdet, överrumplade personalen och utdelade ett fruktansvärt och förnedrande slag mot stormakten USA.
Långt gisslandrama
Bilder från Teheran visade hur studenterna lyckades hålla dussintals amerikaner som gisslan. Noga planerade fritagningsförsök misslyckades nesligen.
Först efter 444 dagar släpptes gisslan, bara några minuter efter det att USA:s nye president Ronald Reagan hade svurit presidenteden i Washington DC den 20 januari 1981.
Dramat i Teheran fick redan ansträngda relationer att närma sig krigstillstånd, ett tillstånd som varit fortsatt farligt infekterat.
Belägringen av beskickningen förstärkte revolutionsledaren ayatolla Khomeinys maktanspråk i den hårt styrda teokratiska islamiska republik som inrättades. Khomeiny hade återvänt från exil i Paris, sedan den fruktade shah Reza Pahlavi tvingats fly från Iran efter månader av demonstrationer.
Shahen var USA:s handgångne man i den oljerika regionen, och maktskiftet innebar ett hårt slag för USA.
"Ondskans axelmakter"
Sedan dess, i drygt 30 år, har skarpa ordväxlingar och hårda utspel präglat relationen. Hotet om militära insatser har hängt tungt över Iran. President George W Bush utnämnde Iran till USA:s fiende i ett tal till nationen; Iran var tillsammans med Irak och Nordkorea "ondskans axelmakter".
Men det som omöjliggjort normalisering är Irans misstänkta vilja att skaffa sig kärnvapen, trots löften om att kärnkraften är för civilt bruk.
FN:s säkerhetsråd har flera gånger förstärkt sanktioner mot Iran för att sätta press på regimen. Hassan Rohanis företrädare som president, Mahmoud Ahmadinejad, retade å sin sida effektivt omvärlden med hätska angrepp.
Med Rohani har tonläget ändrats, inte minst vid förra veckans möten i FN i New York.
En anledning, hävdar bedömare, är att Iran måste stärka sin ställning när grannlandet Syrien faller samman i inbördeskrig – och att maktkampen står mellan shiamuslimska Iran och det sunnimuslimska Saudiarabien.
Och då har Iran inte råd att ha USA som ärkefiende.
