Städerna är grönare än landsbygden

Tidigare, tills helt nyligen, såg de flesta bedömare städerna som tärande. De bidrog till en oproportionerligt stor andel av växthusgasutsläppen och ökade resursslöseriet till nivåer som den omgivande landsbygden aldrig kunde komma i närheten av.

Exempelvis har FN och den aktade institutionen Clinton Foundation i USA hävdat att städerna på jorden svarar för 80 procent av växthusgasutsläppen på jorden – trots att bara runt hälften av världens befolkning bor i städer.

Om detta stämmer är givetvis städerna tärande. Men det stämmer inte, enligt de senaste studierna. De brittiska forskarna David Dodman och David Satterthwaite vid International Institute for Environment and Development (IIED) i London har kommit fram till att jordens städer bara svarar för 30 till 40 procent av utsläppen.

Gröna storstadsbor

Satterthwaite uppger att han reagerade direkt när han såg siffran 80 procent. "Jag visste att det inte kunde vara sant, eftersom avskogning och andra former av markanvändning bevisligen svarar för 30 procent", säger han.

Dodman och Satterthwaite påpekar att det tvärtom finns många skäl att tro att städerna minskar utsläppen. Folk bor tätare och reser kortare sträckor, och åker dessutom oftare kommunalt i stället för i privatbil.

Faktum är att vissa storstäder sticker ut som klimatvänliga i sammanhanget. Den genomsnittlige Londonbon släpper bara ut hälften så mycket växthusgaser som den genomsnittlige britten, och människorna i New York ligger på 30 procent av genomsnittsamerikanens utsläppsnivå.

Samma sak tycks gälla för Barcelona, Tokyo, Toronto, Sao Paulo – och Stockholm. Beräkningar visar att utsläppen i Stockholm är cirka 3 till 4 ton koldioxid per person och år, betydligt under det svenska genomsnittet på drygt 5 ton.

Räddar skogarna

Men det handlar inte bara om klimat. Flera forskare påpekar att urbanisering också kan lyfta trycket på de hotade regnskogarna och savannerna i de tropiska länderna. Sannolikt skulle avskogningen minska, vilket också skulle bidra till att dämpa klimathotet.

En annan faktor som på sikt kan vara den mest avgörande är att urbanisering de facto alltid innebär att befolkningsökningen avtar. Människor i städer föder helt enkelt inte lika många barn som fattiga bönder, av ekonomiska och sociala skäl.

Detta är redan fullt märkbart i länder som Brasilien där flykten från landsbygden de senaste åren lett till en dramatisk minskning av nativiteten. Brasilianska kvinnor föder i dag inte fler barn än kvinnor i Sverige.

Dämpar folkökning

För klimatet är detta goda nyheter. Om folkmängden på jorden planar ut på 8–9 miljarder människor i mitten av det här århundradet, i stället för på 10–11 miljarder, skulle växthusgasutsläppen dämpas betydligt.

Frågan är förstås om det här är hela sanningen. Det är välkänt att människor i städer i allmänhet har mer pengar än landsortsbor, och därför konsumerar mera, både mat och industriprodukter. Borde inte det medföra större utsläpp och högre resursförbrukning?

Troligen är det så. En studie som svenska Världsnaturfonden har gjort över de svenska kommunernas koldioxidfotavtryck visar – när konsumtionen tas med i kalkylen – att stadsborna närmar sig de individuella utsläppen från människorna i glesbygden.

Ändå kvarstår en viss skillnad. Svenska storstadsbor släpper fortfarande ut mindre koldioxid än glesbygdsbor. Skillnaden är ungefär ett ton per år. Slutsatsen blir att storstadsborna kanske ska sträcka på sig en smula. Asfaltdjungeln skimrar i grönt, inte grått.