Skarp kritik mot förvarstagna på häkte

– Det handlar många gånger om personer som inte är misstänkta för brott och som har rätt till att ha helt andra möjligheter att ha kontakt med omvärlden än vad exempelvis en häktad person har. Men jag kan konstatera att Kriminalvården har inte lyckats med att tillgodose de här människornas lagstadgade rättigheter, säger chefs-JO Elisabet Rynning till TT.

JO har under flera år granskat förhållandena för förvarstagna som placerats inom Kriminalvården.

Det handlar om utländska medborgare där det finns ett beslut om utvisning eller avvisning och som tagits i förvar av Migrationsverket eftersom de riskerar att avvika eller hålla sig undan. En del av dem bedöms dock som för våldsamma eller hotfulla för Migrationsverket att ta hand om och placeras då i stället inom Kriminalvården – i häkte eller på anstalt – eller i polisens arrest.

De senaste åren har det rört sig om mellan 40–50 personer per år. Och tillvaron de mötte brast alltså på flera plan, enligt JO:s granskning.

Möjligheterna till gemenskap var små, liksom möjligheterna att ta emot besök. De förvarstagna fick i många fall inte heller ha mobiler eller tillgång till internet, vilket de hade fått om de varit placerade i Migrationsverkets förvar.

– I förvaret får man vara tillsammans med andra hur mycket man vill. Man kan ringa och ha tillgång till dator och internet. Men i ett vanligt häkte blir det väldigt mycket begränsningar för den förvarstagne, konstaterar Elisabeth Rynning.

Två häkten pekas ut som extra klandervärda: Huddinge och Sollentuna. Där vistades förvarstagna ofta under samma förhållanden som gäller för häktade med restriktioner. Det innebar att en förvarstagen kunde vara inlåst i sitt bostadsrum 23 timmar om dygnet.

– Den förvarstagne riskerar att få vara ensam i sin cell under stora delar av dygnet, och det vet vi är väldigt skadligt för människor att inte ha kontakt med andra människor, säger Elisabeth Rynning.

Inspektionerna visade också att det fanns förvarstagna som varit placerade i häkte under lång tid, som mest upp till ett och ett halvt år. Enligt JO ledde samarbetet med Migrationsverket sällan till att förvarstagna togs tillbaka till förvaret.

– Om man väl blivit säkerhetsplacerad är det vad vi kunnat se inte särskilt vanligt att placeringen hävs och att personen kommer tillbaka till Migrationsverket, utan då blir man ofta kvar till dess avvisningen eller utvisningen kan verkställas, säger Elisabeth Rynning.

JO har vid ett flertal tillfällen kritiserat Kriminalvården för att den inte lyckats med att hantera de förvarstagna på ett bättre sätt, och Kriminalvården har enligt JO själv uttryckt att den inte borde ha uppdraget att ta hand om denna grupp.

– Trots att flera justitieombudsmän under det senaste decenniet gjort framställningar till regeringen om att se över regelverket och förbättra situationen för de förvarstagna har inga sådana lagändringar genomförts. Det är väldigt bekymmersamt, säger Elisabeth Rynning.

Sverige har också från internationellt håll rekommenderats att upphöra med att placera personer som är förvarstagna med stöd av utlänningslagen hos Kriminalvården, påpekar hon.

TT: Vem ska ta hand om gruppen i stället?

– Det är inte min uppgift att föreslå. Det som diskuterats är om Migrationsverket, om det fick bättre förutsättningar, skulle kunna hantera gruppen själv. Om Kriminalvården trots allt fortsatt ska ha ansvaret måste det ställas tydligare krav på hur myndigheten ska tillgodose de förvarstagnas rättigheter, säger Elisabeth Rynning.