Själens vikt är svårbestämd
– Nonsens, säger Henrik Druid, professor i rättsmedicin om viktpratet.
Han ser en rad rent vetenskapliga, tekniska problem för själsmätning, innan man ens nuddat vid debatten i fråga om själens existens.
En patientsäng på en precisionsvåg där någon ligger och dör under ständig viktobservation? Nej, tycker Druid. Det går inte.
Ändå var det just så som talet om de 21 grammen, uppstod.
Duncan MacDougall, läkare i Massachusetts, USA, under 1900-talets början, byggde en säng på en känslig vågskål och där lade han döende människor och satte sig att vänta.
Han hade fyra patienter med tuberkulos, en med diabetes och en mer ospecificerat döende.
Den förste patienten dog efter tre timmar och 40 minuter och vågskålen vippade till. Någonting försvann. Detta något tros ha varit själen och den vägde 21 gram.
Fast siffran varierade något, från lik till lik, visade det sig.
MacDougall gjorde sedan om sitt experimentet med femton hundar av okänd ras, som fick ligga och dö. Ingen av dem tappade vikt.
Eftersom hundar saknar själ, enligt MacDougall, var heller inget annat att vänta och det styrkte tesen att människans viktminskning beror på just själaflykt.
