Ryska granatattacker en fasa i vardagens Kiev
Maria och Timor var hemma på onsdagen, då sonen var krasslig.
Så kom attackerna.
Raketattackerna mot Kiev, liksom mot storstaden Lviv i västra Ukraina och flera andra platser var ytterligare ett massivt försök från rysk militär att slå ut Ukrainas infrastruktur – långt bakom stridslinjerna i östra delen av landet.
– Jag hörde väl fyra eller fem explosioner i dag, säger Maria Jusenko som bor i huvudstaden med sin man och sin son. Hemmet är rustat för de vardagliga problemen som det ryska invasionskriget skapar och sprider – förutom förstörelse och död.
– Vi har vatten i varje rum, sparat, det måste vi ha för att kunna tvätta oss på morgonen, för att spola, städa och laga mat, fortsätter Jusenko då vattenbrist är ett problem.
Periodvisa elavbrott
Och så är det elavbrotten, tidigare återkommande med två timmar el och fyra utan. Sedan kunde myndigheter minska nedstängningen till fyra timmar tre gånger per dag.
– Men just nu är vi utan el trots att den ska gå på så här dags, säger hon under sen eftermiddag.
Telefonledningen via internet är opålitlig, uppkopplingen fungerar inte alltid, hon kan ofta inte följa nyheterna och har därför inte sett att Kievs borgmästare Vitalij Klytjko sagt att strömmen kan vara avslagen ett längre tag på grund av onsdagens attacker.
– Det är bra att veta, säger hon.
Maria och hennes familj lever ofta med bristfällig information, även om det inte rör sig om desinformation. Som till exempel var raketerna slagit ned.
Viktig information
– Myndigheterna berättar inte exakt var, eller vad som träffats, konstaterar hon förstående – det handlar bland annat om säkerhetsaspekter och information som ryska armén gärna vill få.
– Men i dag var inte anfallet så omfattande som för knappt två veckor sedan. De attackerna var mer aggressiva.
Likväl är det en verklighet som är vår att förstå, men viktig att förklara:
– Det är förstås svårt att berätta vad som pågår för vår son, ja nästan omöjligt. Men han ser och hör ju allt, och då måste han få veta och förstå, säger Maria Jusenko som också har sina föräldrar i Kiev.
– Min mamma är rädd. Hela tiden.
