Ola Wong: Vågar Kina låta omvärlden få insyn i epicentrum

Det varade bara några sekunder, tillräckligt länge för att inse att det var en jordbävning.

Jag tittade ut genom fönstren. Där flötPekingtrafiken som vanligt mellan höghusen, som om vi samtliga inbillat oss jordbävningen.

Ungefär samtidigt dog tusentals när hus och skolor kollapsade över dem i sydvästra Sichuanprovinsen. I nyhetsrapporterna beskrevs först Wenchuan som ett glesbefolkat område. Men det bor mer än 100 000 människor där.

Och mindre än 10 mil därifrån ligger provinshuvudstaden Chengdu, med 10 miljoner invånare i storkommunen.

Jordbävningen i Wenchuan mätte 7,8 på richterskalan. Det är exakt lika mycket som den förödande jordbävningen i Tangshan 1976, enligt kinesiska officiella uppgifter. Den gången gjorde Kina samma fel som vi har sett Burma göra den senaste veckan. De lät inte omvärlden komma in och hjälpa.

Den egna hjälpinsatsen var halvhjärtad. De fyras gäng, där Maos fru ingick, ville istället att fästa nationens energi på att fördöma deras politiska rival Deng Xiaoping.

Följden blev en kvarts miljon dödsoffer. Andra källor talar om upp till tre gånger fler. Samma år skedde en jordbävning som mätte 7,2 på richterskalan i Sichuanprovinsen med 800 offer döda och skadade.

I kinesisk folktro anses naturkatastrofer förebåda politiska omvälvningar.

Många blev därför inte det minsta förvånade när Mao dog bara några månader efter Tangshan. Deng Xiaoping tog makten och inledde därefter politiken att reformera och öppna upp Kina.

Nu, efter 30 år av reformpolitik, drabbas Kina åter av en massiv jordbävning. Men den här gången har myndigheter reagerat med en ovanlig snabbhet och öppenhet.

Inom någon timma kom nyhetstelegram att Kinas premiärminister Wen Jiabao gett sig iväg mot olycksområdet. Samtidigt beordrade president Hu Jintao att fokusera all energi på att rädda offren.

Det är bra! Kinesisk militär och myndigheter har stor erfarenhet av massiva räddningsinsatser. Men de skulle inte ha lyft ett finger utan politiskt stöd. I Kinas hemlighetskultur har kommunistpartiet ofta dröjt alldeles för länge innan de erkänner problemet.

Så var det i Tangshan 1976, vid Sars-epidemin 2003 och i viss mån även vid den förlamande snökatastrofen i vintras. Men den här gången gjorde Hu och Wen klart att det var en katastrof. Och hjälpen skulle komma.? Med en gång.

Alltmedan timmarna gick på måndagskvällen började dödssiffran ticka iväg, från fyra till tusentals. Det är naturligtvis fruktansvärt, men ändå en hoppingivande skillnad mot den kinesiska vanan att gå ut med en löjligt exakt dödssiffra tidigt och sen vägra korrigera den.

Stats-tv rapporterade om skalvet på den viktiga sju-sändningen, även om det var som sistanyhet och utan bilder från olycksplatserna.

Öppenheten bidrog till att rykten och felaktiga uppgifter kunde korrigeras.? Däribland en felaktig uppgift att ytterligare skalv var att vänta i Peking på kvällen. Men flera test återstår för reformpolitiken.

Wenchuan ligger i distriktet Aba, med stark tibetansk närvaro. I mars öppnade kinesisk polis öppnade eld mot protesterande tibetaner där.

Kinesiska myndigheter hävdar att fyra sårades, men tibetanska vittnen säger att flera dog. Ända sedan dess har utländska journalister och diplomater inte tillåts komma in och granska på plats. Nu är frågan om Kina vågar låta omvärlden få insyn i epicentrum.