Klockorna ringer på Vist kyrkogård. Det är februari och kylan biter i kinderna. Men inne i kyrkan är det varmt. Där har en hel familj, tillsammans med ett fåtal släktingar och vänner, samlats för att hedra minnet av sin älskade mamma, mormor, faster och vän.

I den blomsterprydda kistan vid altaret vilar Anna-Maria Januszkiewicz. En kvinna som inte bara betydde allt och lite till för sina närmaste och för sin omgivning, utan som också vågade stå upp för sina och andras rättigheter.

– Hon trodde på rättvisan och vågade alltid säga sin åsikt. Och hon lärde mig att våga demonstrera och inte sitta tyst om något var fel, säger barnbarnet Adrianna Arapinowicz.

Vid 101 års ålder somnade Anna-Maria in, men minnet av henne kommer alltid leva kvar. Dels genom hennes avtryck i historien, men också genom hennes barn och barnbarn. Nu vill de berätta Anna-Marias historia.

– Egentligen har jag väldigt svårt att prata om det. Men jag vet att mamma hade velat det här, säger dottern Iris Arapinowicz.

Anna-Maria Januszkievicz, då Pawlus, föddes i den lilla polska staden Zywiec 1919. Samma år som Polen blev självständigt för första gången sedan det splittrades och delades upp mellan stormakterna Ryssland, Preussen och Österrike-Ungern i slutet av 1700-talet.

– Mamma växte upp med en så stark patriotism, en känsla av att äntligen leva i ett fritt Polen efter så många år av förtryck, berättar Iris.

Som ensam dotter tillsammans med fyra bröder förväntades Anna-Maria sköta hushållet. Trots det hårda arbetet försummade hon aldrig sina möjligheter till lärande.

– Mormor var väldigt stolt över sin utbildning och pratade ofta om hur viktigt det var. Hon har alltid uppmuntrat mig starkt till att vilja läsa vidare. Hon är en stor anledning till att jag nu studerar min master i Bryssel, säger Adrianna.

I samband med att spänningarna i Europa ökade i slutet av 1930-talet var Anna-Maria i full färd att utbilda sig till finsömmerska. Men när tyskarna plötsligt invaderade Polen den 1 september 1939 evakuerades nästan hela familjen Pawlus och flydde österut för att klara sig undan kriget.

Efter ett par månader återvände familjen till huset i Zywiec, och livet fortsatte sin gilla gång. Trots att ingenting någonsin skulle bli som förut.

Anna-Maria tog snabbt upp sin utbildning, som fick henne att pendla till en större stad i Polen. På tåget blev det tydligt att tyskarna numera kontrollerade hennes hemland.

– De fick inte prata polska på tåget, så det gick en officer och kontrollerade att alla pratade tyska. När han kom till mormor blängde hon så på nazisten att han blev helt tyst, säger Adrianna och skrattar till.

– Hon var väldigt smart och bestämd, mormor. Och det kunde hon ofta dra nytta av.

Det dröjde inte länge innan Anna-Maria började hjälpa till i en av de två största motståndsrörelserna i Polen under kriget, Armia krajowa (Landets armé). Där smugglade hon andra motståndsmän över gränserna i det söndrade Polen, som var uppdelat i olika områden utefter hur mycket makt nazisterna utövade i regionerna.

Men så en dag i augusti 1944 gick någonting snett. Exakt vad som hände är till denna dag ett mysterium. Men mycket pekar på att hon blev förrådd.

– Vi vet inte motivet, om det var tortyr eller pengar eller hot. Hon fängslades och förhördes, men nekade till att hon hade något att göra med motståndsrörelsen. Hade hon erkänt hade hon torterats tills hon hade angett andra inom motståndsrörelsen. Hon räddade livet på många genom sin tystnad, säger Adrianna.

Vid det här laget hade kriget pågått i fem år och miljontals liv hade redan skördats. Men det var först nu helvetet började på riktigt för Anna-Maria.

Efter att lönlöst ha pressat henne på information skickade Gestapo Anna-Maria till ett av nazisternas alla koncentrationsläger.

– De lastades in i boskapsvagnar, som djur. Romer, homosexuella, personer med funktionsvariationer, politiska motståndare. Alla som inte passade in i nazismens ideologi, säger Iris.

De kommande månaderna tillbringade hon i Sachsenhausen, norr om Berlin, innan hon skickades till Ravensbrück. Ett koncentrationsläger som var ämnat bara för kvinnor. En plats som närmast skulle kunna beskrivas som helvetet på jorden.

– När de först kom till lägret fick de klä av sig helt nakna och alla deras tillhörigheter togs ifrån dem. Ägodelarna skickades till tyska familjer som hade flytt eller vars hus var utbombade. Sen kollade vakterna hur mycket hull de hade för att se om de skulle duga till arbete, eller om de skulle skickas till gaskamrarna och krematorierna direkt, säger Iris.

Efter kontrollen blev de tilldelade en uppsättning kläder och träskor. Iklädda endast de tunna trasorna kunde de tvingas stå med armarna ut i timmar när de kallades till appell om morgnarna.

– Det fanns ingen kappa till mamma, så hon fick stå i sommarklänning mitt i vintern. Hon trodde att hjärtat skulle brista av kylan. Det går inte ens att föreställa sig vad de gick igenom.

Första gången Anna-Maria berättade om sina plågoandar för sin dotter var Iris bara fem år gammal. Historierna har satt djupa spår i henne, och när Iris återberättar dem brister hon stundtals ut i gråt.

– Det har gjort att jag har blivit överkänslig på något sätt. Jag gråter väldigt lätt, det är svårt att prata om det. Jag kommer ihåg i femte klass när vi hade lektion om andra världskriget och fick se bilder från lägren, det tog fruktansvärt hårt på mig. Att de har gjort så mot mina föräldrar.

För det var inte bara Iris mamma som genomled nazisternas förtryck. Hennes pappa Mieczyslaw Januszkiewicz var precis som sin kommande maka medhjälpare till motståndsrörelsen. I sin hemstad Miory, som då låg i östra Polen, jobbade han på det lokala postkontoret. Vissa delar av den information från nazisterna som gick igenom telegrammen kunde han dela med sig av till motståndsrörelsen.

Sommaren 1944 greps också han av Gestapo och sattes i koncentrationslägret Neuengamme utanför Hamburg, tillsammans med flera andra politiska fångar av olika nationaliteter. Utöver den fysiska tortyr han utsattes för tvingades han leva bara ett stenkast från de fångvaktare som utförde flera fasansfulla medicinska experiment på barn.

Ända till krigsslutet var Mieczyslaw fånge i det läger som sammanlagt tog nästan hälften av de drygt 100 000 fångarnas liv.

När britterna våren 1945 befriade Neuengamme var Mieczyslaw bara en spillra av sitt forna jag. Enligt Iris anlände han till Sverige med Röda korsets räddningsaktion.

– Han kom ganska omgående till Ulricehamn och hamnade på Bogesundsskolan som de tillfälligt hade gjort om till akutmottagning. Han var så uppsvullen av svält att de trodde att han var död. Det var först när sköterskorna på bruten tyska bad honom röra ett finger eller ögonlock som de insåg att han levde.

Likt Mieczyslaw hölls Anna-Maria fången innanför de taggtrådsklädda flera meter höga murarna, ända till krigsslutet. Men till skillnad från sin blivande make, som hon ännu inte hade träffat, fick hon aldrig någon hjälp att klara sig i det av de allierade besegrade Tyskland. Hon lämnades åt sitt eget öde när vakterna flydde i sin nyfunna civila klädsel för att slippa ställas inför rätta för sina krigsförbrytelser.

– Under sin tid i koncentrationslägret träffade mormor en annan kvinna, som hade förlorat hela sin familj. De delade liknande öden och blev vänner, och när de hade blivit befriade gick de tillsammans genom ett sönderbombat Tyskland, säger Adrianna.

Beroende på vilket håll de valde att gå åt skulle de komma olika öden till mötes. I majoriteten av alla väderstreck hade de allierade kontrollen. Österut hade den sovjetiska Röda armén brutit mark. Anna-Maria och hennes väninna begav sig norrut.

– Ryssarna visste de ungefär vad de var för några, för Röda armen hade ett rykte om sig att våldta alla kvinnor de stötte på. Genom sin vandring hade hon hört att de allierade var pålitliga, så därför gick de norrut, förklarar Iris.

Förutom en fingervisning om var de olika trupperna befann sig fick Anna-Maria och hennes vän med sig foton som de allierade hade tagit. Bilder som skulle fungera som bevis över vad de hade utsatts för i förintelselägren. Bilder på människor intill krematorierna. Bilder på enorma högar av utmärglade kroppar. Bilder som lika gärna hade kunnat föreställa dem själva.

Allt det lämnade de nu bakom sig. Och gav sig ensamma ut i ett Europa i spillror, på väg mot en oviss framtid.

– Jämfört med min pappa, som fysiskt var jättedålig, så var mamma i ganska så hyfsat skick. De letade upp gammal potatis och vad de kunde komma över. Jag tror att en del av den tyska befolkningen delade med sig av det de hade. De fick mer mat i sig när de drog genom Tyskland än de fått i koncentrationslägret, säger Iris.

Till slut stötte även Anna-Maria på Röda korset. Med hjälp av dem hamnade hon till slut i Sverige.

– Hösten 1945 kom hon med färjan till Helsingborg. Det var väldigt speciellt för henne att se Sverige, och veta att hon äntligen var fri.

Den gröna trädgården på Furet sjuder av liv. Bina surrar runt kuporna och grödorna trängs i det välfyllda landet. Det är sent 1950-tal i Ulricehamn och makarna Anna-Maria och Mieczyslaw njuter av livet hemma i det gula huset tillsammans med sin nyfödda dotter Iris.

Här och nu känns det förflutna långt bort. Men då och då gör sig minnena påminda. Inte minst när mörkret lägger sig.

– Mamma sov inte om nätterna, hon var en riktig nattmänniska. Mardrömmarna höll henne vaken. Hon kunde sitta uppe och sy till klockan två, för att hon skulle kunna sova sen.

Tack vare sin sömnadsutbildning i Polen på 30-talet, fick Anna-Maria snabbt jobb inom textilindustrin när hon kom till Sverige. Den skulle snart föra henne till Ulricehamn, där hon fick jobb på Welanders syfabrik som modedirektris.

Mieczyslaw återhämtade sig i sin tur snart från de värsta fysiska sviterna från tiden i koncentrationslägren. Inte långt därefter fick han jobb på Bogesunds väveri, där han skulle komma att jobba ända fram till sin pension.

I början av 50-talet korsades deras vägar för första gången. Men inte i deras nya hemstad, utan under ett besök i katolska kyrkan i Borås.

– De var uppväxta med samma grundvärderingar, båda hade stöttat motståndsrörelsen. De var katoliker och polacker. Det skapade en trygghet, en trygghet i att de hade samma rötter, säger Iris.

Den 3 juli 1954 gifte sig Anna-Maria och Mieczyslaw. Strax därefter kunde de köpa huset på Furet – mot alla odds.

– Mammas arbetsgivare borgade för henne och pappa, vilket gjorde att de fick ta ett lån på banken. Det hade de inte fått annars, eftersom de var både utlänningar och arbetarklass.

Tillsammans vände de på varenda krona för att få livet att gå ihop. Och så fort de kunde lade de undan pengar. Allt överskott gick nämligen till dem som hade blivit kvar. Släktingarna som fortfarande levde i det än en gång så fattiga och av kriget sönderslitna Polen.

– Hon sydde alla kläder själv för att spara pengar och skickade paket så ofta hon kunde, säger Iris.

Då och då reste de söderut för att hälsa på sina familjer. Men Mieczyslaw hade inget barndomshem att återvända till. Hans familj hade under kriget tvingats fly därifrån när ryssarna ockuperade Miory. Numera tillhör staden Belarus, och huset Mieczyslaw växte upp i är ett minne blott.

Anna-Marias barndomshem står däremot kvar än i dag. Och redan året efter krigsslutet gav hon sig av för att besöka det för första gången sedan hon fängslades.

– 1946 åkte hon ner, vilket egentligen var vansinne för då var kommunisterna väldigt starka. Men hon ville så gärna hjälpa till och hon saknade sin familj väldigt mycket.

Men trots den intensiva saknaden insåg både Anna-Maria och Mieczyslaw att de bäst kunde hjälpa sina respektive familjer om de bodde kvar i Sverige. Att återvända till det ockuperade Miory var dessutom förenat med livsfara. Så de byggde sig ett liv i Ulricehamn. Men ärren från koncentrationslägren var djupa, och tynade aldrig riktigt bort. Och det kunde göra sig påmint i de mest vardagsnära situationer.

– Hemma hos oss var det alltid rent i hörnen, det var väldigt viktigt för mamma. I koncentrationslägren hade lössen och lopporna krupit på väggarna, hon brukade ta en sten för att försöka ta död på dem. Efter koncentrationslägren var det viktigt med hygien och renlighet för mina föräldrar.

Och paret Januszkiewicz var inte de enda Förintelseöverlevarna i Ulricehamn. Ett flertal andra hade också hamnat i staden efter krigsslutet. Tillsammans kunde de bearbeta det skräckvälde de alla hade genomlevt.

– Så fort det var släktkalas eller middagar började folk öppna upp sig. Det var den tidens kristerapi, berättar Iris.

För trots att de utåt sett såg ut att leva helt vanliga liv, fanns demonerna kvar vid deras sida. Och de hade alla olika sätt att hantera dem. Medan Anna-Maria hellre pratade om sina minnen, höll Mieczyslaw dem inom sig. Men under sina besök i Polen kom de ibland alldeles för nära. Som den gången då de besökte den plats som allra mest har kommit att symbolisera nazisternas förbrytelser. Auschwitz-Birkenau.

– När jag var barn åkte vi dit. Pappa klarade att gå in och titta, men mamma bröt ihop. Hon låg sjuk i flera dagar efteråt, säger Iris.

Många år senare besökte Iris själv förintelselägret. Men efter att ha vuxit upp med föräldrar som hade utsatts för nazisternas förbrytelser, blev det för mycket även för henne. Redan vid den första avdelningen bröt hon ihop.

– Det räckte att jag gick in och såg resväskorna och leksakerna som hade beslagtagits från alla de barn som hade kommit dit. Sen gick det inte mer.

2018 var Adrianna och Iris två av de tusentals motdemonstranter som stod upp mot nynazismen på Göteborgs gator, när Nordiska motståndsrörelsen tågade till Svenska mässan. Då hade det gått 73 år sedan krigsslutet, men minnena därifrån levde i allra högsta grad kvar.

– För oss var det så självklart att delta, de ska veta att de aldrig kommer att vinna, säger Adrianna och Iris fortsätter:

– Vi som har föräldrar och morföräldrar som har upplevt Förintelsens fasor, vi är många och vi måste göra våra röster hörda.

Att de själva har vuxit upp i hem där olika kulturer och åsikter har fått mötas, har de Anna-Maria att tacka för. Det är också det som driver Iris och Adrianna att varje dag kämpa för ett fritt samhälle där människor ska kunna leva sida vid sida, oavsett härkomst, religion eller sexuell läggning.

– När mina föräldrar satt i koncentrationslägren träffade de människor från hela Europa. Då blev det tydligt att det finns goda och onda människor oavsett varifrån de kommer. Det är inte ens ursprung som avgör det. Det gjorde att de alltid var öppna för olika kulturer, och det måste vi vara även i dag, säger Iris och tillägger:

– Sverige är en demokrati, alla måste ha rätt att uttrycka olika åsikter. Men det får aldrig gå så långt att vi medvetet försöker skada eller förtrycka någon annan.

I dag, tre år efter demonstrationen i Göteborg, är beslutsamheten starkare än någonsin. För precis som så många andra redan har gjort, har nu ytterligare en överlevare gått ur tiden.

Anna-Maria Januszkievicz hann inte fira sin 102-årsdag innan hon smittades av coronaviruset. Hon somnade in på sitt rum på Säterigården i Mölnlycke, där hon hade tillbringat de senaste åren efter att ha drabbats av åldersdemens. När hon tog sina sista andetag fanns familjen vid hennes sida.

– Hon klarade koncentrationsläger och Hitler, men inte covid, säger Iris medan tårarna rullar nerför hennes och Adriannas kinder.

I hela sitt liv hade Anna-Maria slagits för att stå upp mot orättvisor. Minnet av henne kommer för alltid präglas av kärlek, och av en enorm kämpaanda.

– Mormor stod upp för rättvisa, för fred. Hon jobbade hela sitt liv för att skapa en bättre värld, säger Adrianna.

Det har lämnat ett stort avtryck hos hela familjen Arapinowicz, inklusive Iris make Jarek som delar en liknande bakgrund. Tillsammans brinner de för att jobba för den rättvisa som så många förlorade sina liv för att försvara.

Allt för att försöka bidra till att historien inte upprepar sig mer än den redan har gjort.

– Det värsta är att samma elände pågår än i dag. Det är inte bara min mamma vi ska berätta om i dag, utan om alla flyktingar som kommer hit. Afghaner som flytt från talibanerna. Befolkningen som förtrycks i Nordkorea, säger Iris.

Men det finns en nyckel till ett mer tolerant samhälle, tror de. Och det är förlåtelse. Något som Anna-Maria själv efterlevde i egen hög person. För trots allt hon hade varit med om kände Anna-Maria inget hat. Och det vill Iris och Adrianna understryka, två månader efter hennes bortgång.

– Mamma sa mot slutet att hon hade förlåtit Hitler, det kommer jag aldrig glömma, säger Iris.