Vittnesmål från Turkiet: Alla bara skrek

Från rasmassorna i turkiska Adana kom förtvivlade rop på hjälp under morgontimmarna.

– Jag orkar inte mer, ropade en överlevare från bråten medan räddningsarbetare ursinnigt försökte gräva sig fram till honom.

En Adanabo säger till BBC att han var säker på att han och hans familj skulle dö när deras lägenhet, belägen på femte våningen, började skaka under natten. Han ropade desperat på familjemedlemmarna.

– "Det är en jordbävning, låt oss åtminstone dö tillsammans". Det var det enda jag kunde tänka, säger han.

Även svenskar på plats i Turkiet har drabbats av skalvet. Jonathan Wyssbrod från Vegby nära Ulricehamn berättar för P4 Sjuhärad hur han vaknade i chock.

– Jag vaknade mitt i natten och trodde att jag drömde. Men man hör skrik runt om och vi ställer oss i dörrkarmarna... Jag var helt nyvaken och i chock, säger han.

I Pazarcik strax norr om Gaziantep, bara några mil från skalvets centrum, steg oron medan solen gick upp och blottlade förödelsen. Desperata invånare lyfte bort betongblock och förvriden metall i jakt på de som låg och sov när deras hem kollapsade. Ambulanser gick i skytteltrafik och människor krossade rutor för att nå dem som stängts in.

Pazarcikbon Hüseyin Sati hade tur: byggnaden han bor i är inte lika hög som många andra i staden. Ändå spred sig paniken i huset när väggarna började spricka.

– En av mina grannar bröt ryggen när han hoppade från balkongen under skalvet. Han är på sjukhus nu, säger Sati till The Guardian.

Civila försöker gräva fram grannar och nära och kära ur rasmassorna.

– Två av mina vänner är under bråten nu, vi försöker nå dem, säger han och tillägger:

– Pazarcik är i ruiner.

Från miljonstaden Gaziantep rapporteras utbredd förödelse. Anwar Muhammed, som bor bara några få mil från skalvets centrum med sin fru och parets tre barn, vaknade av att sovrumsmöblerna skakade.

– Jag sprang och hämtade tvååringen och frun sprang och hämtade de andra barnen. Alla bara skrek, säger han till norska Aftenposten.

Att ta sig ut ur huset var en kamp.

– Det tog oss flera minuter att ta oss nerför trapporna. Alla skalv och all gråt – det var fruktansvärt.

Nu vet familjen inte vad de ska göra. Att sätta sig i bilen och lämna Gaziantep känns för farligt i och med alla efterskalv.

– Jag vet inte om vi måste sova på gatan i natt, säger han.