Annons

Per-Johan Thörn Wistrand: Hemma på gatan där jag bor…

…har jag inte arbetat en hel natt förut. Men nu blev det minst fem jobbnätter där. Due to corona.
Per-Johan Thörn WistrandSkicka e-post
Publicerad 29 mars 2020
Per-Johan Thörn Wistrand
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Per-Johan Thörn.
Per-Johan Thörn.Foto: Lars-Åke Green

Balkongens kulörta lampor och utsikten över passerande natt- och morgonbussar i Västtrafiks linjenät utgör nu fonden för tillkomsten av mina texter om bilbränder och trafikolyckor. Tre våningar upp, på ett av Göteborgs berg, har jag bra utsikt över grannskapet och blåljus som far förbi. Även om de händelser jag skriver om framförallt utspelar sig i andra delar av västra och södra Sverige. I nästan en tredjedel av Sveriges kommuner.

Det är en hyfsat mysig vardagsrumshörna jag har fått till framför lägenhetens största fönster, konstaterar jag mitt i ett av mina tio timmar långa arbetspass när det är stjärnklart och stilla utanför. Två bärbara datorer, lika många telefoner och pennor samt ett linjerat block ligger framför mig på glasbordsskivan. Och så står kaffekoppen där förstås. Den omistliga. Fram till klockan 02.30 får jag fylla den med kaffe, har jag sagt till mig själv. Sedan är det te, vatten eller annat som gäller. För att dagsömnen inte ska utmanas av koffeinet.

Annons

I coronatider är det som bekant bäst att ta det säkra, vad det nu är, före det osäkra. Så det är därför jag sitter just här i vardagsrummet, tar del av nyhetsflödet kring pandemin och skriver egna artiklar om stort och smått. Istället för att stå vid mitt vanliga höj- och sänkbara skrivbord på BT:s redaktion.

Nej, jag har inte hänvisats hit för att jag varit i Italien eller i Österrike under vårvintern. Men en tågresa med Barcelona Sants som slutstation, och ett maraton i staden som seglivad men uppskjuten förhoppning, fick ett snabbt slut när Spanien började stänga ner det mesta och nationellt nödläge utlystes. Vi, jag och min fru, närmast flydde genom att panikboka flygbiljetter tillbaka till Sverige när situationen i arkitekturhuvudstaden och resten av landet klarnade på plats. Skulle vi överhuvudtaget komma hem när Europas gränser stängdes?

Men vi klarade oss från att bli fast där. Nu sover hon i rummet intill medan det är lika bra för mig att jobba ensam hemma. Hon laddar för nya arbetstimmar i ett Sverige och en värld som förändras så gott som timme för timme. En tillvaro vars förutsättningar kommer att ha förändrats ytterligare när jag vaknar på eftermiddagen och det då snart åter är dags för henne att stänga av datorn på jobbet. Vilka har då satts i karantän och vilka nya varsel har då gått ut? Oavsett är den växande listan med inställda evenemang en effektiv glädjedödare.

Först kändes säkerhetsåtgärden att jobba på distans efter Barcelonaresan också trist, men allteftersom jag umgicks med tanken framstod den ändå som mer och mer attraktiv för mig. Utgången av valet mellan en timmes välbekant pendling i varje riktning på riksväg 40 och några stegs ”arbetspromenad” mellan tv-soffan och datorerna strax före klockan 22 eller 23 kändes inför de här nätterna given. Det blir mer effektivt så här även om jag naturligtvis saknar kollegorna under sena kvällar och tidiga morgnar.

Andra natten utvecklar jag hemmajobbskonceptet med att lägga en hög gamla fotoalbum under den ena datorn så att jag även kan stå upp och jobba. Det är bra, för kroppen behöver variationen. Särskilt när fåglarna börjar sjunga vid 05-tiden.

Jag kan se hur det ljusnar i detalj under morgonen, bara en sån sak, och ser staden vakna med fri sikt framför mig. Den möjligheten har jag inte riktigt i Borås. Då måste jag gå ut i kylan på takterrassen. Något som i och för sig skärper det trötta sinnet.

När solljuset så tagit över helt släcker jag lägenhetens lampor en efter en. Längst får de kulörta samt ena jordgloben lysa. Och så lägger jag mig i sängen nästan exakt klockan 08. Utan att behöva åka sex mil med buss först.

Annons
Annons
Annons
Annons