Fräna ord i lönerörelsens start
Tonen var ovanligt hård när kombattanterna i industrin växlade krav på torsdagen.
Industrins välmående är avgörande för svensk ekonomi och välfärd. Det är både fack och arbetsgivare överens om. Och därför måste industrin vara lönenormerande, det vill säga bestämma var löneökningarnas storlek i samhället ska ligga.
– I Sverige kan vi inte leva på Ullared eller på att beskatta varandra, säger Teknikarbetsgivarnas förhandlingschef Anders Weihe.
Industrifacken stödjer i princip den åsikten, att industrin ska vara löneledande.
– Men då måste ni också vara beredda att förhandla, säger IF Metalls ordförande Stefan Löfven.
– Men det finns inga förutsättningar att föra förhandlingar i Industriavtalets anda, kontrar Anders Weihe.
"Oseriöst erbjudande"
Att erbjuda noll i löneökningar i centrala avtal är inte seriöst, dundrar IF Metall, Unionen och Sveriges Ingenjörer och avlossar ett hot. Håller arbetsgivarna fast vid sin inställning blir det Handels eller någon annan som bestämmer lönerna.
– Då kommer inte industrin att vara först, säger Stefan Löfven.
Fast det hotet biter inte på Teknikarbetsgivarna. Att gå med på för höga löneökningar bara för att bli först med att sätta lönemärket fungerar inte, enligt Anders Weihe:
– Om vi normerar på en nivå som är bisarr, då tar vi inte ansvar för industrin, säger han och befarar en återgång till det mer kaotiska läget som gällde innan Industriavtalets tecknade i slutet av 1990-talet.
– Och då uppkommer frågan om lönebildningen i Sverige igen, fortsätter Weihe.
Mer komplex situation
Aggressiviteten i utspelen känns igen från tidigare avtalsrörelser, men tonen är om möjligt ännu fränare nu.
– Situationen är som helhet mer komplicerad i dag, säger Sveriges Ingenjörers ordförande Ulf Bengtsson som menar att facken denna gång lägger fram de mest modesta kraven under Industriavtalets historia.
Det må vara sant, om man bara räknar procentsiffran i lönekraven. Men även de andra kraven ska räknas också och då hamnar kraven på nästa samma nivå som för tre år sedan under rådande "superkonjunktur", enligt Anders Weihe.
Industrins största avtal Löneavtalet mellan Teknikarbetsgivarna å ena sidan och IF Metall, Unionen och Sveriges Ingenjörer å andra sidan är det största och mest tongivande avtalet i industrin.Det gamla treåriga avtalet löper ut sista mars och helst ska ett nytt avtal vara på plats innan dess. På torsdagen växlade parterna krav som i korthet innebär att facken i centrala avtal kräver löneökningar på 2,6 procent eller lägst 620 kronor mer i månaden.Arbetsgivarna svarar med noll i löneökningar i centrala avtal. Alla förhandlingar om lön ska ske lokalt utefter företagens bärkraft.Facken kräver också en uppstramning av hur företagen använder sig av bemanningsföretag – något Teknikarbetsgivarna säger blankt nej till.Förutom att lönen ska bestämmas lokalt vill Teknikarbetsgivarna även ha en generell dispositivitet av kollektivavtalet, det vill säga att så mycket som går av de allmänna villkoren ska bestämmas på de enskilda företagen och inte centralt. (TT)
