Annons
Nyheter

Ett tyskt folkmord – årtionden före Förintelsen

När herero- och namafolken gjorde uppror mot kolonialstyret i Tyska Sydvästafrika gick startskottet för 1900-talets första folkmord, som vissa anser inspirerade Hitler till Förintelsen.
Tyskland har framfört en officiell ursäkt, och strösslar biståndspengar över Namibia. Men räcker det?
Tyskland/Namibia • Publicerad 7 augusti 2021
Kranierna efter två av offren för Tysklands folkmord i dagens Namibia mellan 1904 och 1908, under en ceremoni i Berlin 2018. Arkivbild.
Kranierna efter två av offren för Tysklands folkmord i dagens Namibia mellan 1904 och 1908, under en ceremoni i Berlin 2018. Arkivbild.Foto: Gregor Fischer/DPA/AP/TT

Det har kallats 1900-talets första folkmord, och anses av många ha varit en inspirationskälla för nazisternas massutrotande av judar under Förintelsen.

Tiotusentals personer dödades mellan 1904 och 1908, då tyska styrkor under general Lothar von Trothas ledning slog ned herero- och namafolkens uppror mot det brutala kolonialstyret i Tyska Sydvästafrika, som existerade mellan 1884 och 1915 (formellt till 1920, men de sista åren ockuperat av Sydafrika) och i princip motsvarar dagens Namibia.

Annons

Startskottet för händelserna som snart utvecklades till ett folkmord var en uppresning i januari 1904, då hererofolket dödade 123 tyskar under loppet av några dagar, vredgade över att bosättarna stulit mark och boskap från dem.

Drevs in i öknen

Det tyska kolonialstyret slog tillbaka stenhårt, och besegrade hererofolket vid Waterberg norr om huvudstaden Windhoek i augusti samma år. De som inte mejades ned av tyska styrkor drevs österut, in i Kalahariöknen, där tiotusentals dog.

I oktober 1904 utfärdade general von Trotha en ökänd order – samtliga medlemmar ur hererofolket, "beväpnade eller ej", skulle skjutas ihjäl. Många gick just detta öde till mötes, medan andra skickades till koncentrationsläger, 30 år innan Nazityskland började internera människor i läger under förspelet till Förintelsen.

Mellan 1904 och 1908 dödades minst 60 000 personer ur hererofolket och 10 000 ur namafolket, som historiskt sett låg i fejd med hererofolket, men som 1905 anslöt sig till upproret mot kolonialherrarna. Många av offren halshöggs efter sin död, varpå deras huvuden skickades till forskare i Berlin för "vetenskapliga" experiment i syfte att bevisa den vita rasens överlägsenhet, enligt nyhetsbyrån AFP.

Lovade kompensation

Först i slutet av maj i år meddelade tyska regeringen att man från och med nu kommer att beteckna folkmordet just som ett sådant, dock med förbehållet att det rör sig om ett folkmord "ur ett nutida perspektiv". Samtidigt lovade utrikesminister Heiko Maas att Tyskland som kompensation ska ge Namibia drygt en miljard euro i utvecklingshjälp under en trettioårsperiod.

Hög tid, enligt Jürgen Zimmerer, professor i Afrikas historia vid universitetet i Hamburg, som dock är kritisk mot att pengarna betalas ut i form av bistånd och inte som skadestånd till offrens efterlevande.

– Tyska regeringen vägrar att ta ordet skadestånd i sin mun, eftersom det vore ett medgivande av något som skulle vara rättsligt förpliktigande. Jag ser det som väldigt problematiskt, eftersom den som ger något frivilligt framstår som moraliskt överlägsen, säger han och tillägger:

– Den som begår en oförrätt och sedan ångrar sig och vill försonas har också en plikt att gottgöra skadan.

Det tyska beskedet har tagits emot med blandade känslor i Namibia. I slutet av maj höll fyra företrädare för herero- och namafolken en presskonferens där de sågade det överenskomna beloppet och i stället krävde en 400 gånger så hög summa, samt en pensionsfond.

En av företrädarna, Manasse Zeraeua, säger till tidningen The Namibian att det tyska erbjudandet är "en förolämpning", och jämför med de omkring 70 miljarder euro som betalats ut i pension och socialförsäkringar till judar efter Förintelsen.

Viktig brytpunkt

Annons

Att sätta en prislapp på tiotusentals människoliv låter sig inte göras så lätt, säger Zimmerer.

– Det är det grundläggande problemet, att lidande och förlust egentligen aldrig kan gottgöras. Det är också oklart hur man har kommit fram till den här summan, en miljard.

Henning Melber, professor vid Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala, säger att det tyska erkännandet och löftet om bistånd utgör en viktig brytpunkt, men konstaterar samtidigt att det kan vara "för lite, för sent".

– Det är så klart välkommet, eftersom det är första gången en tidigare kolonialmakt medger och ber om förlåtelse för en förbrytelse av den här magnituden. Men samtidigt präglas reaktionerna i Namibia, och även i det tyska civilsamhället, av besvikelse, säger han och fortsätter:

– Å ena sidan ska Tyskland ha respekt för att man tar steget, det har en väldigt stor symbolisk betydelse. Å andra sidan vinnlägger man sig samtidigt om att det här fallet inte ska bli prejudicerande.

TT: Kommer beskedet leda till att andra tidigare kolonialmakter som Frankrike och Storbritannien, som också har begått grova övergrepp, tar liknande steg?

– Vilka konsekvenser det kommer att få på regeringsnivå vet jag inte. Men det uppstår så klart ett politiskt och moraliskt tryck, och postkoloniala initiativ i de här länderna kommer så klart att tacksamt ta emot det här, i och med att det är ammunition i debatten.

Fakta: Tyska Sydvästafrika

Tyska Sydvästafrika var en tysk koloni som existerade 1884–1920.

Utsträckningen motsvarade dagens Namibia, med undantag för Walvis Bay, som kontrollerades av Storbritannien som en del av Kapkolonin.

Under det tyska styret genomfördes en omfattande etnisk rensning, som ledde till att minst 70 000 personer, enligt andra källor så många som 100 000, ur folkgrupperna herero och nama dödades.

Tyska riket upprättade också koncentrationsläger, bland annat på ön Haifischinsel (i dag Shark Island), där personer ur folkgrupperna herero och nama spärrades in och i många fall tvingades arbeta sig till döds.

Källa: NE, AFP, The Namibian

Fakta: Tyska Sydvästafrika

Förintelsen är beteckningen på Nazitysklands folkmord på omkring sex miljoner judar under andra världskriget.

Även bland annat romer, homosexuella, personer med olika funktionsnedsättningar och politiska och religiösa motståndare föll offer för nazisternas systematiska utrotningskampanj. Räknas dessa grupper in blir antalet döda mycket högre.

Omedelbart efter Adolf Hitlers maktövertagande 1933 påbörjades trakasserierna av judar, som inledningsvis identifierades och på olika sätt avskildes från den övriga befolkningen. Steg för steg berövades judarna sina medborgerliga rättigheter, fick sina tillhörigheter beslagtagna och utsattes även för våldsamma förföljelser.

I nästa steg fördes judarna till ghetton i Polen och andra områden som ockuperats av tyska armén i krigets inledningsskede. Därefter påbörjades transporterna till koncentrations- och förintelseläger. Under hösten 1941 inleddes den storskaliga utrotningen i läger som bland annat Auschwitz-Birkenau och Majdanek, där människor gasades eller sköts ihjäl eller dog av svält, köld, utmattning, sjukdomar eller hänsynslösa medicinska experiment. Ordern om den "slutgiltiga lösningen av judefrågan" utfärdades den 31 juli samma år av Hitlers ställföreträdare Hermann Göring.

Hur tyskarna ska förhålla sig till den omätliga moraliska skulden efter Förintelsen har under hela efterkrigstiden varit föremål för diskussion i (Väst-)Tyskland, där man ofta talar om "Vergangenheitsbewältigung" och "Erinnerungskultur" (ungefär "hantering av det förflutna" respektive "minneskultur").

Källa: Forum för levande historia, TT

TT
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons