Way out West: Broder Daniel tog ett smärtsamt farväl av sin publik

Henrik Berggren i svart cape, vit scarf och plommonstop. Med ena foten på monitorn längs framme på scen och armarna stadigt pekande nedåt, mot raderna av gråtande popflickor längst fram vid kravallstaketet. Mot alla tusentals som har kommit för att ta del Broder Daniels sista konsert.

Slutet. Hyllningen. Till bortgångne gitarristen Anders Göthberg

Och det hela känns väldigt andaktsfullt och värdigt samtidigt som det är nästintill omöjligt att värja sig mot nostalgins kraft. Att inte gunga med i varje ylande riff och sjunga med i textraderna till låtar som When we were winning, Cruel town, Shoreline och Dream my days away. Allt detta, trots att egentligen ingenting är som då. Trots att denna sista spelning också är den första på många år.

Rent musikaliskt har repertoaren förlorat i styrka och magi. Den är liksom inte lika direkt längre, som om åren byggt upp någon form av distans till allt det trasiga. Men. Berggrens ögon glittrar konserten igenom, och som sångare ger han intryck av att vara tryggare än någonsin. Starkare.

Därtill Soundtrack of Our Lives Mattias Bärjed som väl förvaltar Göthbergs ärligt avskalade men ändå slagkraftigt melodiska gitarrspel, och det till stora delar så stillastående men väldiga publikhavet på gräsplanen nedanför scenen. För de verkliga allsångerna undantagna är det så tyst, så tyst runt omkring mig. Som om samtliga åskådare verkligen insett att detta är Broder Daniels kväll, och Henrik Berggrens tur att prata.

Alltså. Hyllningsfaktorn är total och riktar sig från besökare till band, från band till besökare och från alla till Anders Göthberg. Och uppriktig sorg ligger i luften när en ensam Berggren axlar en svart akustisk gitarr och med stadigare röst än någonsin framför den avslutande No time for us.Karin Bengtsson