En blodig vampyrfilm?

– Nej, jag ser det i första hand som en kärleksfilm, säger regissören Tomas Alfredson.

Låt den rätte komma in har blivit en megaframgång. Den har visats på 50 filmfestivaler och fått drygt ett dussin filmpriser. Och det innan den ens gått upp på biograferna.

Nu har den börjat ett publikt triumftåg. I Sverige, Norge och USA har den bara visats ett par veckor, men kritikerna är i extas och nästa vecka går den upp i ytterligare 40 städer i USA.

Tomas Alfredsson sitter på Kungliga Dramaten i Stockholm. Omgiven av alla i Killinggänget ( utom Robert Gustafsson). De jobbar på sin egen pjäs som ska spelas på Dramaten nästa år.

Den svarta humorn har flyttat in i finsalongen.

Och det har vampyrmyten också gjort, med Låt den rätte komma in.

Hatar att få böcker

Men Tomas Alfredson såg inte skräckromantiken i första hand när han läste John Ajvide Lindqvists historia första gången.

– En god vän gav mig boken. Egentligen tycker jag det är otrevligt att få böcker, dom brukar hamna underst i bokhögen. Jag plockade ändå fram den och blev väldigt gripen av historien.

Det var John Ajvide Lindqvists debutroman:

– Många ville göra film av den, det blev lite slagsmålsbetonat, säger Tomas Alfredson.

– Men John och jag upptäckte att vi förstod varandra väldigt väl.

Tomas Alfredson vann striden. Han var fascinerad av den osentimentala skildringen av pojken Oskars liv i skolan.

– En pennaliserad tolvåring. Skildringen är oerhört kärv, inte manipulativ. Den grep tag genom sin oerhörda enkelhet.

Har du själv varit mobbad?

– Alla går nog och bär på känslan av att vara utanför. Det var nog ett par perioder som jag inte fick vara med. Det minns man ganska tydligt.

Det är betydligt svårare att komma ihåg om man själv utsatte någon annan för att vara utstött, utfrusen eller om man gjorde taskiga saker, menar Tomas:

– Det kostar inget. Men det är väldigt kostsamt att vara utsatt.

Tomas Alfredson tror att filmens framgång ligger i kombinationen mellan ett rakt, vardagligt berättade och den klassiska fantasifulla vampyrmyten.

– Fantasi och realism. Det blir en hyperrealism, det ena möjliggör det andra. Som två sidor av samma mynt.

Den lilla flickan Eli i filmen är i alla fall vampyr.

– Just här tror jag man ska tolka vampyren som pojken Oskars hat. Men jag har inga generella ideer om vampyrer.

Nej, Låt den rätte komma in är varken vampyr- eller skräckfilm, enligt Tomas Alfredson.

Ljus i mörk färg

Men var finns ljuset? Historien utspelar sig i mörker, natt, en vinterkall förort som Blackeberg, kritikerna har talat om ett 80-tal genomsyrat av meningslöshet?

– Det finns ljusa historier målade i mörk färg. Varma och vackra historier kan utspelas i koncentrationsläger eller under kusliga omständigheter. Det kan ändå vara sensuellt och kärleksfullt.

Tomas Alfredson är medlem av Killinggänget och har regisserat filmer som Bert - den sista oskulden. Men finns det någon humor alls i Låt den rätte komma in?

– Humor är upp till var och en. Men ja, själv fnissar jag vid ett flertal tillfällen.

Våga misslyckas

Idag är Tomas Alfredson internationellt känd.

Du fick en guldbagge för regin av Fyra nyanser av brunt. Men du har fått dålig kritik också och har sagt i en intervju:

”Vi har svårt att relatera till misslyckanden i det här yrket. Det är som att man skitit på sig, man får inte sällskap vid bordet.”

– Jag gjorde en film som hette Kontorstid. Den tyckte många illa om. Då känner man sig lämnad utanför och funderar på om man ska fortsätta. Men det är en förutsättning för bra teater och film att man vågar riskera att göra dåliga saker. Det är inte så farligt.

Låt den rätte komma in fick pris redan i februari. Varför dröjde det så länge innan den kom ut på bio?

– Jag tror att när den var klar i våras tänkte man från filmbolaget: är den lämplig att visa i lövsprickningstid? En mörk, kall, ruskig historia? Eller så var det ont om lämpliga biografer.

Vad gläder dig allra mest med framgången kring filmen?

– Om jag lyckas ingjuta lite hopp i något av alla de barn som känner sig utanför. Det skulle glädja mig mest.