Mitchell väckte liv i gamla låtar

Svaret är originalmedlemmen Liz Mitchell – den kvinnliga rösten bakom bandets framgångar.

Med sig på scen har hon tre relativt anonyma körsångerskor och showmannen Tony Ashcroft.

Ändå är bokningen ett intressant drag. Det är en av få internationella akter som har spelat på sommartorsdagen. Närmare bestämt det enda sedan Olsen Brothers, 2003.

Boney M skapades i slutet av 70-talet av den tyska musikproducenten Frank Farian, som också var den manliga rösten bakom gruppen.

Eftersom han själv inte ville stå i rampljuset bestämde han sig för att anlita ett par frontfigurer.

Ett koncept han återanvände när han skapade bandet Milli Vanilli på 80-talet. Och likheterna är många banden emellan.

Flertalet av originalmedlemmarna sjöng aldrig själva, utan anlitades enbart för att de kunde dansa och vara tilltalande scenpersonligheter.

Liz Mitchell hör dock till undantagen.

Hennes röst är mäktigt stor. Något som hon visar flertal smakprov på i a cappella versionerna av ”Amazing Grace” och Beatlescovern ”Let it be”.

Det är också i de souldoftande tonerna som hon är som bäst.

När hitsen ”Daddy cool”, ”Ma Baker” och ”Sunny” körs igång är torget fullkomligt med på noterna.

Trots att det är över 30 år sedan Boney M’s storhetstid har de gamla discodängorna lyckats nå ut även till de yngre generationerna.

Singbackmusiken som kompar de gamla discoklassikerna drar dock ner helhetsintrycket.

Det börjar knaka i fogarna när bakgrundsmusiken börjar hacka och låten Ma baker inte kan genomföras.

Liz Mitchell räddar dock den något pinsamma situationen genom att köra igång ännu en a cappella.

Som ett riktigt proffs.

Det är också hon som räddar kvällens framträdande med sin enorma scennärvaro. Körtjejerna och Tony Ashcroft kunde hon gott ha varit utan.

Sammanfattningsvis: en riktig nostalgitripp för den äldre generationen, och en helt ny discoupplevelse för den yngre.