Cash gör decenniets bästa poplåt

Många hävdar att den bästa popmusiken måste bygga på ungdom. När jag har satt ihop den här listan har jag insett att det är precis tvärtom, åtminstone när man tittar i backspegeln. Bland mina favoritlåtar från det gångna decenniet finns en tydlig röd tråd.

Perspektiv.

Livsvisdom.

Du hittar det i Sades ömt svurna trohetsed. I Morrisseys och The Games minnesrunor om Los Angeles gängliv. Jay-Z:s insikter om framgångens baksida. I Stephin Merritts skamlöst välutbildade rader om förlorad kärlek och i Flaming Lips-sångaren Wayne Coynes blandning av hippieflum och sanningar att leva efter (eller i alla fall brodera på en duk).

Den allra största, men knappast mest upplyftande dosen av insikt levereras av mannen i svart. Hurt är den odiskutabla ettan på min lista över 00-talets bästa låtar. Ja, det är en cover. Men det är ingen nyinspelning. I Johnny Cashs darrande händer blir Hurt till en helt annan låt.

Hurt skevs av Trent Reznor och är det sista spåret på Nine Inch Nails storverk The downward spiral från 1994.

I originalversion är den ett ömkligt kvidande från en missbrukare instängd i livets smutsigaste källare. När Reznor sjunger ”everyone I know goes away in the end” vet både han och vi att det är han själv som är orsaken till det, och att det finns en chans att ändra på eländet.

I Johnny Cashs version är det redan för sent.

Det här är en sång från en man som vet att han snart ska dö. Här betyder ”everyone I know goes away in the end” att han snart måste släppa de han älskar för evigt, utan att ha kunnat ställa saker tillrätta. Han har kastat bort sitt liv. Han önskar att han kunde få börja om, men vet att det är förgäves.

Texten i de båda versionerna är identisk, utom ett enda litet ord. I andra versens första rad sjunger Reznor att han bär ”a crown of shit”. I Cashs version är det ”a crown of thorns”. Bort med det självföraktande och enkla, in med oförställd skuld. En sylvass tagg för varje svek sångaren har gjort sig skyldig till under livet.

Att dö ensam och olycklig är skräck som vi alla delar men sällan talar om. Just därför tror jag att Johnny Cashs ord träffar så oerhört hårt. En så uppriktig och naken dödsångest har aldrig tidigare fästs på tejp.

Man kan ställa vilken levnadsglad housetolva som helst bredvid och den kommer att framstå som förgänglig och futtig. Därför måste Hurt bli nummer ett på 00-talet.

Det är mycket möjligt att den skulle stå sig mot alla andra låtar som någonsin spelats in. Den är i alla fall det första jag lyssnar på när jag behöver bli påmind om varför jag håller på med musik.

Så här stort kan det vara.

Så här mycket kan det kännas.