100 från 00-talet del 9: En låt räcker långt
”Kings of Leons senaste?” försökte en, bara för att snabbt rättas. Den släpptes ju förra året. Sedan: mer tystnad. Tills jag bröt isen med min topp fem. Jag hade ju ett visst försprång, några dagar tidigare hade jag suttit och listat å tjänstens vägnar. Men även då gick det ovanligt trögt.
Att summeringen av årets album är så svår beror troligen på att vi har tappat räkningen. De två bärande begreppen, ”årets” och ”album” håller båda på att suddas ut i den streamade störtflod av musik som sköljer över oss. Albumen blir sönderryckta för att skapa playlists med lösa favoritlåtar på rad. Genom iTunes och Spotify har singeln återigen blivit det viktigaste formatet och en enda låt räcker för att bli ihågkommen när decenniet ska summeras.
Bland dagens tio toppkandidater finns två klockrena one-hit-wonders. Liverpoolbandet Johnny Boys You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve har allt en indieklassiker behöver. Trumintrot från Ronettes Be my baby. Klockspel. Bapa-körer. Jättestor ljudbild. En lång, smart titel som hela dansgolvet kan utantill. Ibland känns den nästan som att KLF-mannen Bill Drummond har skrivit en ny poplåtsmanual och att det här är prototypen. Oavsett vilket är det perfekt pop på plats 15.
Samma år, 2006, plockade The Spinto Band upp mandolinen som R.E.M.s Peter Buck lagt på hyllan femton år tidigare. En skimrande vägg av strängar driver artondeplacerade Oh Mandy, som låter precis som The Byrds hade gjort om de varit födda på åttiotalet.
The Walkmen kan ses som ett tredje one hit-wonder, men de har faktiskt lyckats ta karriären vidare och förra årets album You & me hamnade så högt som nummer 74 på Billboardlistan. Ändå går det inte att lyssna på bandet utan att vilja hoppa direkt till The Rat, singeln från 2004. Den börjar med en orgel som står och brinner och fortsätter med att trummisen Matt Barrick kastar sig in i och försöker jaga låten över ett stup. När Hamilton Leithauser sedan börjar besvärja någon av sina ex måste man höja volymen tills det flimrar framför ögonen. 00-talets mest intensiva indierockminuter står och frustar på plats 12.
11. ANTONY & THE JOHNSONS
Hope there’s someone
(från I am a bird now, 2005)
Underskön dödsångest från 00-talets mest fascinerande röst.
12. THE WALKMEN
The rat
(från Bows and arrows, 2004)
?Och så lite primalterapi på det.
13. BRITNEY SPEARS
Toxic
(från in the zone, 2003)
En osannolik produktion som fortfarande låter som att den kommer från framtiden.
14. HÅKAN HELLSTRÖM
Kom igen Lena
(från Det är så jag säger det, 2002)
Håkans slutgiltiga euforiutbrott. Hade det här varit en lista på livelåtar hade den varit topp tre.
15. JOHNNY BOY
You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve
(från Johnny Boy, 2006)
Kommer att få popklubbarnas dansgolv att koka i tio år till.
16. R. KELLY
Ignition (remix)
(från Chocolate factory, 2005)
Mitt hemmaspa består av en flaska Crêmant de Bourgogne, ett skumbad och Ignition (remix).
17. THE KNIFE
Pass this on
(från Deep cuts, 2003)
Här har vi den skarpaste kniven i lådan.
18. THE SPINTO BAND
Oh Mandy
(från Nice and nicely done, 2006)
Äntligen fick alla världens Mandys ett alternativ till Barry Manilow.
19. OUTKAST
Hey ya!
(från Speakerboxx/The love below, 2003)
2003 års största hit svänger vidare.
20. AALIYAH
Try again
(från Romeo must die soundtrack, 2000)
Timbaland får in ännu ett mästerverk på listan. Knorrbasen!
