100 från 00-talet del 4: Det är så jag säger det

När britterna sedan dragit sig tillbaka har svenskarna så småningom börjat sjunga på sitt modersmål igen. Så var det med Pugh och proggen på 70-talet, och så har det i högsta grad varit på 00-talet. Den här gången började allt i Göteborg, där en tanig grabb i seglarkostym drog med Evert Taubes arv ut på indieklubb.

Håkan Hellström kom från Honey Is Cool och framförallt från Broder Daniel. Henrik Berggrens band fick många tonårsnävar att kastas upp i luften, även om Berggrens sista BD-mästerverk är något helt annat. Den nio och en halv minut långa versionen av When we were winning ligger på plats 70. Det är en låt om de som halkat efter, den sorgligaste nostalgitripp man kan tänka sig.

Broder Daniel var musik att vara ledsen och frustrerad till. Men när Håkan debuterade med singeln Känn ingen sorg för mig Göteborg gav han svensk indiepop något annat, som den egentligen aldrig haft: ett euforiskt leende på läpparna. Här var Göteborgspopens egen Messias och han predikade inte sorg och utanförskap utan dans, dans, dans.

Singeln och debutalbumet möttes av starka reaktioner. Aftonbladets huvudkritiker Per Bjurman delade ut en femma och kysste Håkan på scen, men många avskydde den överenergiske sångaren och kallade honom för en patetisk falsksångare. Till en början var jag en av dem. I efterhand tror jag att det var det raka och nakna uttrycket som blev för mycket, för ovant. Jag hade alltid lyssnat på popmusik på engelska och även om Stephin Merritt eller Dylan berör mig ännu starkare än Håkan, gör det främmande språket att man själv får dra till sig känslor och betydelser. Håkans ord kastades istället rätt i ansiktet. Efter lite tillvänjning lärde sig dock både jag och svenska folket att älska honom, och 64:e-platsen är inte den enda han kommer att kamma in på den här listan.

Anna Järvinen symboliserar också övergången från engelska till svenska. Med engelskspråkiga bandet Granada blev hon bra, men aldrig unik. Genom sin debut Jag fick feeling lyckades hon däremot ta sitt uttryck till en helt egen nivå. I min recension skrev jag att musiken ”låter som Pugh Rogerfeldt, Van Morrisons tidiga sjuttiotal och Nick Drakes vackraste arrangemang inklämda i en svensk sommarstuga. (?) När hon sjunger ”jag saknar dig” i avslutande Kom hem slår det tusen gånger hårdare än alla ”i miss you” i hela världen.” Det stämmer fortfarande, och Kom hem är nummer 63 på listan.