När Joel kom: "Livet blir sig aldrig likt"

Onsdagen den 17 november 39+3

Kvällen då första snön faller. Och kvällen då min och Marcus förlossning sakta men säkert startar. Natten spenderar jag med svaga värkar och jag får äntligen beskåda ”slemmisen” - korken som sitter som ett skydd i livmoderhalsen. Att slemproppen släpper ska tydligen vara ett tecken på att ett barn är på väg ut. Tittar ömsom på TV, sover och grejar med TENS-apparaten. Jag har klena värkar hela natten, som dessvärre avtar framåt morgonkvisten.

Torsdagen den 18 november 39+4

På morgonen har jag ett inbokat besök på Södra Torgets MVC och en barnmorska känner efter om jag öppnat mig något. Hon konstaterar att tappen är utplånad och att jag är öppen för ett finger. Inte helt sällan kan en sådan stimulering av livmodern innebära att värkarbetet sätts igång igen och det gör det på mig. Nu är värkarna kraftiga, onda och kommer med ca tre minuters mellanrum. Vi ringer Borås förlossning och de tycker jag kan komma in för kontroll.

Vid 14-tiden anländer vi till Borås förlossning, som bara ligger fem minuters bilväg från oss. En CTG-kurva körs och den visar kraftiga värkar. Barnmorskan känner efter hur mycket jag är öppen – fortfarande bara öppen 1 cm? Vi får välja om vi vill stanna kvar eller åka hem. Vi väljer det sistnämnda.

Väl hemma igen tappar Marcus upp ett bad och jag lägger mig där en liten stund. Tror jag? i själva verket ligger jag där i mer än två timmar! Värkarna är täta och jag hinner knappt hämta andan innan de tar tag i mig igen. Smärtan är obeskrivlig. Vid varje värk masserar Marcus mig i ryggslutet. Det hjälper lite.

I soffan har vi pallrat upp med kuddar och filtar som jag står och lutar mig över. Det känns som någon försöker rycka mig itu. Efter några timmars gungande på alla fyra säger jag gråtandes till Marcus att jag inte står ut mer. Han ringer förlossningen och vi är välkomna in. Klockan är nu 21 någonting.

Bilfärden är hemsk. Jag minns den faktiskt knappt. En sköterska kommer och möter oss vid entrén. Jag får en värk och slänger mig i soffan utanför entrén, eftersom jag MÅSTE stå på alla fyra vid varje värk. Inne i mottagningsrummet körs återigen en CTG-kurva och barnmorskan känner efter hur öppen jag nu är. 3 cm!! Hoppet är ute! Jag orkar inte mer! Men vår ängel till barnmorska beslutar ändå att vi får komma in till ett förlossningsrum.

"Förlossningsrum nr 3"

Det är alltså här vårt barn ska födas. Det känns stort och mäktigt. Rummet är varmt och välkomnande. Vid 22 tiden får jag lägga mig i badet och andas lustgas. Vågar inte riktigt dra lustgasen med djupa andetag. Är rädd för att kräkas. Men barnmorskan beordrar mig att göra det och säger att jag förmodligen ändå kommer att kräkas. Sagt och gjort, jag drar lustgas så hela rummet snurrar, men kräks faktiskt inte en enda gång.

Fredagen den 19 november 39+5

Efter badet är jag fortfarande bara öppen 4 cm och barnmorskan frågar hur jag ställer mig till en ryggbedövning. EDA. Vid det här laget, då jag alltså i snart ett dygn haft mer eller mindre smärtsamma värkar, är valet inte alls svårt. Ge mig den eller skjut mig!

Dropp sätts, klart fostervattnet avgår med hjälp av hinnspräckning och EDA läggs. Vilken befrielse! Nu kan jag vara med under vårt barns födelse. Allt eftersom smärtan avtar smyger sig tröttheten på oss. Barnmorskan lämnar oss ensamma ett tag. Klockan är nu 02:30 och Marcus somnar i en saccosäck. Jag ligger och beundrar värkarna på skärmen – som inte gör ont!

Strax efter kl. 03 ringer jag i panik in barnmorskan till rummet. Jag MÅSTE göra nummer två - NU!! Försöker själv ta mig ur sängen, men barnmorskan trycker lätt tillbaka mig igen. Istället sätter de upp benen i en sidoställning och jag skriker att jag antagligen kommer bajsa i sängen. Undersköterskan väcker Marcus, som sömndrucken inte riktigt förstår varför han ska vara med när jag bajsar. Det visar sig ju ganska snart att det inte är det som håller på att komma ut? Jag har på mindre än en timma öppnat mig 6 cm och får nu börja krysta.

I sittande ställning, med Marcus i ett fast grepp och med kraftiga krystvärkar håller livet på att ta en helt ny vändning. Känslan av hur vårt barn sakta men säkert håller på att födas är det absolut mäktigaste jag någonsin kommer vara med om. Det är tyst i rummet, förutom mina frustningar. Efter en brinnande smärta i underlivet och ett primalskrik från mig, hör vi ett ynkligt bebisskrik?

Klockan är 03:48 och all smärta är borta. En perfekt liten varelse läggs på min mage. Han hittar mina ögon och vi ligger bara och tittar på varandra. Marcus, jag och vår lille pojke. Ingenting mer i världen existerar, förutom vi tre.

Marcus klipper strängen och moderkakan avgår lätt. Efter brodyr både inuti och utanpå underlivet får jag komma upp ur sängen och vara med vid vägning och mätning. 3440 g och 50 cm.

Joel, som vår lille gosse ska heta, somnar strax i den lilla vaggan och vi får äta en mycket välkommen frukost! Utanför fönstret vid förlossningsrum nr 3 gnistrar en underbar vintermorgon. En helt vanlig fredag för de flesta, men för oss kommer livet aldrig mer bli sig likt. Vi har fått en son!

Alexandra Magnusson