Elinas förlossning: "Jag födde utan smärta"

Natten mot den 28:e lade jag mig cirka 22 med en molnande känsla i ryggslutet. Jag beslöt att ta det hela med ro och somnade. Jag vaknade flera gånger av samma molnande känningar med gav inte upp om sömnen som till slut enbart blev slummer.

Kl 05:30 förstod jag att dagen hade kommit. Som en tyst viskning inom mig, som förberedde min kropp på vad som höll på att hända.

Jag steg upp och klädde på mig. Jag ägde ett lugn redan där och då, en trygg känsla som tycktes blåst bort all nervositet. När sammandragningarna kom satte jag så äntligen igång mina andningsövningar (de jag tränat på i all oändlighet). Kroppen svarade positivt och jag kände genast att jag kunde kontrollera förloppet på det sättet jag hoppats på.

Tända ljus och apelsinjuice

Klockan närmade sig 8 på morgonen och då kom sammandragningarna med 3 minuters mellanrum.

Dags att åka in till BB!!!

Väl där fick jag min första undersökning.

Mateos hjärtljud kollades, samt mitt blodtryck. Sen kollade barnmorskan hur mycket jag var "öppen". Dem centimeter visade det sig och allt var som det skulle.

Därefter fick jag förfrågan om jag ville bada och visst ville jag det!!! :) Väl i badet låg jag i ett jättestort badkar med tända ljus runt omkring och drack apelsinjuice.*skönt*

Min man satt bredvid och masserade mina axlar. När sammandragningarna kom tystnade min pladdrande mun och ersattes med andningsövningarna. Efter en stund kom min syster och satte sig ned vid sidan och höll oss båda sällskap. Efter ett tag kändes det bättre att duscha, så jag "hoppade" in i duschen och dansade mig igenom sammandragningarna i takt med andningen. :)

Det blev en hel massa hula-hula och annan höftdans och den var skön för hela kroppen.

Enorma krafter

En stund senare begav vi oss in i rummet där jag skulle föda.

Min syster och min man var underbara stöd och jag kände endast lugn i hela kroppen. Maken började massera min rygg och ryggslut efter de övningar han lärt sig och det underlättade mycket när sammandragningarna ökade i styrka. Jag satt på en jätteboll och rullade fram och tillbaka samt flåsade vidare i profylaxens värld. Tanken slog mig gång på gång (och skulle fortsätta göra så igenom hela förlossnigen) att "det gör ju inte ont" KRAFTER, javisst...enorma sådana for som tsunamivågor genom min kropp, men jag "red" över dem med muncentrerad, lätt andning och visualiserade en dörr som öppnade sig mot ett varmt ljus och som sedan slöt sig på nytt.

Min syster kom med uppmuntrande ömma ord och maken pussade mig en hel massa. Då och då kom barnmorskor in och kolla Mateos hjärtljud och till slut åter hur mycket jag var öppen. Åtte centimeter var det då...WOW...andningen i kombination med avslappningen och min tilltro till min hårt arbetande kropp hade hjälpt mig och än en gång förstod jag...det går att föda utan smärta...dock INTE utan kraftansträngning. Jisses...min kropp överöstes med allt starkare sammandragningar, som kom allt tätare och stannade kvar allt längre. Jag väntade på att fosterhinnan skulle brista, alla väntade på att den skulle brista.

Till slut i en sammandragning som slutade i en krystning sa det POFF!!! Ut ur mig flödade fostervatten och ner över hela sängen samt golvet. Barnmorska tillkallades...fostervattnet var klart förutom lite blod, Mateo mådde bra. :)

Nu började krystvärkarna komma, men jag var fortfarande "bara" öppen 8 cm...dags för lätt andning...allt för att underlätta för livmodern. Nu kom min mamma och blev ett tredje viktigt stöd under förlossningen. :)

Dags för sugklocka

Timmarna som följde var en ström av sammandragningar och andning, massage och kärlek. Jag fortsatte visualisera, behöll mitt lugn och sjönk djupt in i mig själv. Så till slut valde jag lustgas för att hinna "flumma" bort mellan sammandragningarna. När väl de kom påbörjade jag på nytt "andningen". Dock ville min kropp inte inte öppna sig helt utan stannade till slut på 9 cm med en liten kant kvar som gjorde att jag inte fick krysta.

Att inte få krysta vet varje kvinna som fött, är en hel omöjlighet, för väl "krystvärkarna" sätter in, så krystar kroppen vare sig du vill eller inte. Jag gjorde mitt bästa att "blåsa bort" behovet att fortsätta krysta då "toppen" var nådd och lyckades åtminstone med det.

Mateo och jag hade nu "arbetat" i många timmar och plötsligt började detta märkas på hans hjärtljud. Det blev viktigt att påskynda förlossningen för hans skull.

Rummet var så plötsligt fullt med personal. Dags för sugklocka! Jag kände mig trots allt väldigt lugn, för jag visste att både Mateo och jag var i goda händer, så jag gjorde mitt bästa för att göra som läkaren och barnmorskorna sa.

Till slut hade jag en barnmorska som tryckte ned på min mage, samt två som höll i mina ben och en läkare mellan benen som fäste sugklockan på Mateos huvud. Efter tre krystningar var så Mateo född.

Helt betagen

Jag minns att jag såg hans lilla huvud, med ett ilsket rött märke efter sugklockan och jag visste där och då, att jag fått en son...hur vet jag inte, jag bara visste. Barnmorskorna och maken rusade iväg med Mateo och jag låg kvar för att krysta ut moderkakan samt för att bli sydd.

När man föder med sugklocka får man alltid bristningar och så fick även jag. Det är inget man känner, men visst upplevde jag  rejäl smärta i sekunden han kom ut...det var ju inte på det ”naturliga sättet”.

Men så kom min man tillbaka med ett leende och tårar i ögonen och jag fick veta att allt var bra med vår lilla son. Jag som känt på mig att det skulle bli så, var givetvis ändå mycket lättad och helt betagen!

Jag var så äntligen mamma och maken min, pappa!!!

Jag låg som sagt var kvar och blev sydd och maken gick mellan mig och Mateo som låg under värmelampa i ett rum bredvid. Även att han hämtade sig fort, så tog barnmorskorna inga risker.

Födde utan smärta

Kl 20:11 föddes han, sammanlagt hade förlossningen varat i 21 timmar, varav 12 timmar spenderades på förlossningen (BB). Jag kunde så äntligen konstatera, att jag fött UTAN smärta och jag ler av trygghet och värme varje gång jag tänker på det. Jag kommer nu för evigt predika om profylax, avslappning och noga kännedom om den egna kroppen och födsloförloppet...allt för att hjälpa och lugna blivande mammor runt omkring mig.

Två böcker som underlättade enormt under graviditeten och förlossningen var "Att föda utan smärta" av Pierre och Aline Vellay, samt boken "Aktiv förlossning" av Sheila Kitzinger. Dessa böcker innehåller en hel massa matnyttigt och flertal övningar till för att hjälpa den gravida och födande kvinnan. Har ni möjlighet, så låna eller köp dem!!!

Min make hjälpte mig enormt under graviditeten genom att ta del av böckerna och övningarna. Vi övade flera gånger i veckan på allt från andningsövningar till avslappning. Han lärde sig även att ge skön massage åt mig när jag födde och massageövningarna fick jag tag på genom böckerna och genom internet.

Som ni läste deltog även min mamma och min syster. Det var min och min makes önskan att ha det så. Min syster är trebarnsmor och hennes kunskap om förlossningen gjorde att hon fungerade som en slags doula, ett enormt stöd och trygghet just för att hon fött flertal barn och givetvis att hon är min syster. Min mamma har alltid velat vara med när ett barn föds och vår nära relation gjorde att det kändes härligt att ha henne där och att få "ge" henne denna mäktiga upplevelse.

Sist men inte minst... Vi kvinnor KAN föda barn, glöm aldrig det. Alla kan få en positiv förlossning och sitt liv upplevelse. Jag höjer min röst över alla "mardrömsförlossningar" och vill lugna dig som ska föda med min berättelse och dessa ord. Förbered sinne och kropp inför vad den ska få uppleva. Underkasta dig inte förlossningsarbetet, utan delta i det. Accptera de olika faserna i förlossningen och det enorma arbete din kropp kommer att genomgå. Lita på din kropp och se krafterna för vad de är, krafter...INTE smärta!

(Jag har den största respekt inför er mammor vars förlossningar var väldigt jobbiga och jag förstår att det är väldigt individuellt hur man upplever sin förlossning, men jag vill ändå skriva ner min upplevelse här...för jag tror att många mår bra av att läsa den)

Elina