Vänsterns nya väg går ut över (S)torebror

När Ida Gabrielsson, före detta ordförande för Ung Vänster, i torsdagens Aftonbladet sa adjö till socialdemokratin, var hennes röst bara den senaste som hördes om vänsterns väntade vägval.

Vänsterpartiet har alltid haft ett komplicerat förhållande till Socialdemokraterna. Än mer komplex blir bilden av de båda röda partiernas relation om man går tillbaka till den tid då Vänsterpartiet öppet bekände sig till kommunismen.

I val efter val utgjorde Vänsterpartiet trogen och lojal stödtrupp åt storebror, trots att denne under hela efterkrigstiden ägnade sig åt att hårt och skoningslöst bekämpa kommunismen – och hellre samarbetade med Centerpartiet.

När marken skakade under Göran Persson efter valet 2002 räknade han kallt med att Vänsterpartiet inte skulle vräka en socialdemokratisk statsminister. När Mona Sahlin mobbade bort Lars Ohly från ett rödgrönt samarbete, och sedan bjöd in honom med armbågen, skulle man trott att måttet var rågat. Men icke.

Vänstern har stannat i storebrors skugga. Fram tills nu.

När det stundar partiledarbyte är ögonblicket inne. Denna frigörelseprocess råkar sammanfalla med socialdemokratins kris och det faktum att Håkan Juholt skakar så mycket att partiet riskerar att rämna.

Så för att inte riskera att begravas av de röda rasmassorna tar Vänsterpartiet de första stapplande stegen ut i ljuset.Med dagens profil och politik har man inom V ansett det givet att man skulle vinna på socialdemokratins sönderfall.

Men framgången är minimal. Nu senast var det SCB:s novembermätning som sträckte ett anklagande finger mot partiet. Man har missat ett gyllene läge till framgångar.

Nästa partiledares första uppgift blir därför att på allvar ta matchen med Socialdemokraterna om vänsterrösterna. Att istället tro att framgången ligger i att försöka mäta sig med andra partier som man står längre ifrån, är att tro för mycket på sin egen dragkraft. Har man inte förmått att ta missnöjda socialdemokrater i detta läge ska det mycket till om man ska nå andra väljare längre högerut.

Det mesta talar för att det blir Jonas Sjöstedt som blir ny partiledare på stämman i januari. Han är den mest kände och populäre, ja rentav folkkäre, av kandidaterna.

Övriga kandidater är bra namn och har sina uppbackare i partiet. Hans Linde kan säkert få Carl Bildt att tänka efter innan han svarar i en utrikesdebatt, och Anders Borg kan räkna med att Ulla Andersson har minst lika bra ordning på sina siffror och summor som han har.

Men det är bara Sjöstedt som alla övriga partiledare räds att möta när det blir dags att dra igång nästa valrörelse.

Sjöstedt får inget gratis dock. Ska han upprepa och rentav överträffa Gudrun Schymans exempellösa framgångar från valet 1998 måste han hitta ”koden”.

Schymans sätt att vara vänster fungerade i en tid då Socialdemokraterna fick betala dyrt för sin saneringspolitik, och Moderaterna var gamla och trötta.

Hon tog väljare från nära nog alla läger, och hon gjorde det med höga klackar, rätt frågor och ett stort leende.

Ska Sjöstedt få vänsterpartisterna att skratta och dansa som under Schymans underbara valnatt, får han vackert se till att ta röster där han kan finna dem. Hos (S)torebror.