Striden som säljer centern

Centerns process är öppen, kandidaterna är tillgängliga och – kanske viktigast – säger inte nej när de blir tillfrågade.

Kontrasten mot hur Socialdemokraterna genomförde sitt ledarskifte i vintras är, milt sagt, avsevärd. Tanken att Thomas Eneroth, Leif Pagrotsky och Pär Nuder skulle åkt land och rike runt och låta sig intervjuas inför partivänner och allmänhet i all öppenhet, ter sig orimlig och smått absurd.

Men Annie Lööf, Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson gör det. Fyra platser på fyra dagar, och de ser ut att tycka det hela är minst lika roligt som vore det valrörelse.

Bilden av dagens Centerparti blir därefter. Och det är väl just så som partistrategerna har tänkt att det hela ska fungera. Vad vi står inför är en marknadsföringskampanj där det egentligen inte handlar om vem som blir vald, utan om att partiet blir synligt.

Att de tre står för gradskillnader när det gäller framtidsvägen för partiet, förstärker bilden av att öppenhet i grunden handlar om något annat. Det väsentliga är att Centern syns och kan styra bilden av ledarvalet till något positivt.

Gratis media är guld värt även för ett parti med miljarder på banken.

Idag avslutar man sin turné i Stockholm. Det ser ut som en tanke. Lägger man till att de tre framträtt i Göteborg och Malmö klarnar bilden ytterligare. Det finns fler centerpartister där än i ett urstarkt centerfäste som Krokom. Och allra flest finns det i huvudstaden. Procent för procent ger det så många fler röster att lyckas där än någon annanstans.

I ljuset av detta ska ledarstriden förstås. De skillnader som finns mellan kandidaterna när det gäller ideologisk profil och politisk agenda ska inte överdrivas. Snarare företräder de olika temperament som redan ryms i partiet.

Den stora frågan blir om man vill spela hårt och högt, eller om man vill ta det lite mer försiktigt. Annie Lööf är favorit, ung och låter lite mer höger än de andra två. Anders W Jonsson är den som låter lite vilsen. Medan Anna Karin Hatt kämpar på för att inte låta allt för lik sin vän och förespråkare Maud Olofsson.

Alla tre står inför dilemmat hur man ska attrahera nya väljare, eller åtminstone få gamla väljare att återvända?

Lite har svaret på frågan med hur partiet väljer att se på sin framtida roll inom alliansen. Hittills har centern satsat på ”kvalitet” – att påverka internt i regeringens gemensamma arbete. Därmed har man självmant ställt sig i Moderaternas skugga.

Och där lär man bli kvar, oavsett vem av de tre som kliver fram. Det svåra blir inte att hitta en ny ledare, utan att hitta vägen ut i ljuset. Och detta utan att äventyra alliansens maktmöjligheter.

Men det finns en ödemark i det svenska politiska landskapet som väntar på att befolkas. Vägskylten som pekar ut var den finns saknar ortnamn. Istället står där en fråga:

Vilket parti ska värna om landsbygdens intressen?

Av tradition har detta varit Centerpartiets inmutning. Partiets uppkomst och existens är intimt förknippad med grusvägar och gärden, gårdar och grönt gräs. De flesta centersympatisörer gör den kopplingen rent instinktivt än idag, och ser Fälldin där ett försvinnande fåtal istället ser Federley som central symbol.

Men hur kul är det att behöva hoppa på återtåget?