Sida vid sida blir platserna inte lika självklara
Det var den pensionerade järnvägsarbetaren Emanuel Klasson som för egna pengar byggde sju väntkurer längs vägen mellan Ulricehamn och Falköping. Hans utgångspunkt var att folk i längden inte skulle ha råd att åka egen bil, och att de därför i högre grad skulle behöva ta bussen. Då skulle de heller inte behöva frysa i väntan på att bussen skulle komma.
Naivt, naturligtvis . Dagens utmaningar är större än så, oavsett om vi drar gränsen vid byns utkant eller världens ände.
Men det är svårt att frigöra sig från upplevelsen att stugorna också representerar något som riskerar att gå förlorat i takt med att landsbygden avfolkas och bussarna slutar gå.
Klarar dagens samhälle verkligen av att inrymma ideella krafter och privat ansvarstagande som går sina egna vägar?
Men något går också förlorat när bilderna ställs intill varandra. Det uppstår en konstlad närhet som saknar förankring i rummet, då den plats där båda ryms sida vid sida helt enkelt inte existerar.
Samtidigt vinner man något annat, ty det är i detta tomrum som platsens politik blir synlig.
På ett närmast övertydligt sätt illustrerar därför den sammansatta bilden av väntkuren i Kinnarp och hållplatsen på Norrby det faktum att det är våra antaganden och invanda föreställningar om landsbygden och om staden som spökar när vi identifierar och värderar dessa platser politiskt.
En söndersparkad och nedklottrad busshållplats på gränsen till ett problemområde, där det krossade glaset på marken är det enda som glänser och gnistrar, och där platsen vittnar om våld, främlingskap och rädsla.
En ombonad stuga med hela fönster och fungerande belysning, i en by som präglas av företagsamhet och flit, berättar något om närhet, gemenskap och ansvarstagande.
I en artikel i Fronesis nr. 18 från 2005, skriver sociologen Mats Franzén om att platser präglas av stigmata och karisma, sina ”sår” och sin utstrålning: ”Platsens politik handlar om platsens anseende, hur detta skapas och upprätthålls ? Det verkar dock som att karisman, när den väl etablerats, är svår att rubba, för att nu inte tala om stigmat.”
Går det att förändra det politiska innehållet om man lyfter fram alternativa föreställningar om dessa platser? Som att den lilla stugan i Kinnarp inte bara vittnar om en idyll utan istället manifesterar påtvingad närhet, inskränkthet och likriktning. Medan hållplatsen på Norrby tvärtom – och trots det krossade glaset – är sinnebilden för den öppenhet, rörlighet och frihet som staden erbjuder.
Frågan om var vi helst väntar på bussen får stå obesvarad.
Nästa avsnitt: Det gamla fabriksområdet är laddat med framtidsförväntningar som kanske kan uppfyllas.
