Quick – från saga till skandal
För var dag som går förändras berättelsen om Thomas Quick. Detta monster, som enligt egen utsago skall ha mördat 30 människor, väcktes till liv under experimentell terapi på Säters rättspsykiatriska klinik, där vårdens starkaste och mest personlighetsförändrande droger spelade en avgörande roll.
Men det var i media, i polisförhör och vallningar på brottsplatserna samt slutligen i rätten som berättelsen om Sveriges värste seriemördare skapades. Åtta fällande domar talade sitt tydliga språk.
Idag försöker Sture Bergwall bli kvitt Thomas Quick och 21 års inlåsning på Säter. Hittills har fem domar ogiltigförklarats och ytterligare tre är under behandling.
Av berättelsen om ett monster återstår snart inte mer än berättelsen om en rättsskandal.
I en krönika i Dagens Nyheter i onsdags ställde juridikprofessorn Mårten Schultz en fråga: Bör vi ha straffsanktionerad skyldighet att hjälpa en medmänniska i nöd?
Han svarade själv på frågan med ett otvetydigt ja. Men ingen civilkuragelag i världen skulle kunna hjälpa Sture Bergwall. Vare sig nu eller då, när Thomas Quick såg världens ljus.
Rättspsyk på Säter skulle vara immunt mot en sådan. Polisens och åklagarnas agerande regleras och bedöms efter andra lagrum.
Ändå tycks det vara bristen på anständighet och just civilkurage som tittar fram bakom den mejlkonversation som ägt rum mellan tre av huvudförfattarna till berättelsen om Quick, nämligen journalisten Gubb-Jan Stigson, polisinspektören Seppo Penttinen, åklagaren Christer van der Kwast och justitierådet Göran Lambertz.
Det var Svenska Dagbladet som begärde ut mejlen från Penttinens dator. Och som den konversationen utvecklar sig tycks de inblandade sakna insikt om sin del i problemet.
För varje ogillad dom så utvecklar sig den nya berättelsen om vårdens och det rättsliga maskineriets övergrepp på Sture Bergwall. Inte minst sedan den framlidne journalisten Hannes Råstams bok i ärendet kommit ut, har den gjort sitt till för att förstärka intrycken av att dessa herrars förehavanden skulle vara värda att utreda.
Om inte för att vrida klockan tillbaka, vilket är omöjligt, så åtminstone för att i någon mån motverka den förtroendekris som rättsväsendet har drabbats av.
I huvudsak riktas nu uppmärksamheten mot åklagaren Christer van der Kwasts agerande. I normala fall är det justitiekanslern, JK, som granskar åklagare. Men går JK verkligen att lita på? Vad säger att inte en av landets högsta jurister, Lambertz, som tidigare var just justitiekansler, har kompisarna på förra arbetsplatsen på sin mejllista?
Dagens JK är sannolikt pålitlig och oväldig. Men den osäkerhet som Lambertz’ och van der Kwasts agerande sprider omkring sig får konsekvenser. Det är själva misstanken om att något inte står rätt till som är besvärande, och som de inblandades mejlväxling och ömsesidiga ryggdunkande bekräftar.
Så vem ska granska granskarna? Morgan Johansson (S), justitieutskottets ordförande, vill ha en kommission som dels ska granska det rättsliga förfarandet, dels granska vården. Men är det rimligt att politiker ska avgöra hur rättsapparaten och dess inblandade sköter sig?
Ett sådant förslag visar minst lika dåligt omdöme som det som Lambertz och mejlkompisarna uppvisar. Politiker som annars skriker högt så fort förslaget om en författningsdomstol förs fram, vilken ska granska om politikers beslut och påhitt står i överensstämmelse med gällande rätt, ska inte göra sig till.
Som läget är nu finns det inga andra utvägar för Sture Bergwall än att invänta besked om även de tre återstående domarna kommer att avvisas. Först då tar berättelsen om Thomas Quick slut.
För övriga inblandade gäller det då, och helst redan nu, att visa lite anständighet och civilkurage. Och, inte minst, att erkänna att man har gjort fel.
