Oron fick stort utrymme i regeringsförklaringen

Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring var den kortaste han avgivit. Den rymde endast 3140 ord och var avklarad på under 20 minuter. Det var koncentration och fokus på att ta ansvar som gällde.

Själva ordet nämndes 27 gånger. Men med tanke den komprimerade framställningen upplevdes det som regeringsförklaringens egentliga och enda innehåll.

Det är också som ansvarstagande som regeringen vill framställa sig. Mycket talar för att det också är så som regeringen uppfattas av svenska folket

När opinionsinstitutet Demoskop i veckan presenterade sin förtroendemätning så låg Anders Borg och Fredrik Reinfeldt skyhögt över alla andra. Och gör man en jämförelse över tid så har A-ordet varit väldigt vanligt förekommande så länge alliansregeringen haft makten.

Men det var ett annat ord som kom att spegla hur regeringen såg på dagsläget, nämligen ordet oro. För ett år sedan var oron som bortblåst. Då var det drag i konjunkturen och full fart framåt som gällde. Oro förekom endast tre gånger i den regeringsförklaring som Fredrik Reinfeldt avgav efter valet, trots att det parlamentariska läget var allt annat än tryggt.

I år nämndes oron 16 gånger. Det säger en hel del. Framtiden, som nämndes 18 gånger, lär förutsätta att regeringen har beredskap för satsa ytterligare på jobbskapande åtgärder. På tisdag nästa vecka får vi reda på vilka marginaler regeringen har att ta till ifall krisen, som nämndes 13 gånger, förvärras.

Ordet tolerans förekom dock endast en gång i regeringsförklaringen. Samtidigt talade både kungen och statsministern om vikten av att bevara toleransen och öppenheten efter terrordåden i Norge. Men när Sverigedemokraterna och en KD-ledamot, Anneli Enochson från Göteborg, gjorde gemensam sak och protesterade mot muslimsk närvaro under riksdagsgudstjänsten, saknades toleransen i såväl ord som handling.

Göran Hägglund avvisade sin partikamrat rakt och tydligt: ”Jag tycker att det är alldeles utmärkt. Det markerar att Sverige ser litet annorlunda ut i dag än vad det gjorde på 1950-talet.”

Visserligen finns det kristdemokratiska kärnväljare som gillar när partiet tar ställning mot allt från aborter till samkönade äktenskap, och talar högt om kristna kärnvärden. Men att efter Utöya-massakerns hatfyllda intolerans så tydligt markera mot muslimsk närvaro i gudstjänsten kan knappast vara vad vare sig värdekonservativa väljare eller bibelsprängda bidragsgivare vill höra.

I en tid då Kristdemokraterna skakas av interna strider och opinionsmätningarna håller partiet utanför riksdagen, kommer Enochsons utfall knappast som någon hjälp.