Öppnar folketingsvalet för ny syn på invandringen till Danmark?

Bakgrunden till frågan är att Dansk Folkeparti, DF, gradvis fått svagare stöd i opinionsmätningarna. Men att detta i sin tur skulle bero på att genomsnittsdansken plötsligt har bytt uppfattning om ”de fremmende”, är långt ifrån lika säkert.

– Alla som kan bete sig som folk, som jobbar och sköter sig, ska naturligtvis kunna komma till Danmark, säger Jens Olesen, byggnadsarbetare från Ishøj, när han får frågan om Danmarks gränser mot omvärlden är för höga.

Men, erkänner han snabbt, det finns gränser.

– Lilla Danmark kan knappast ta emot fler som har en helt annan syn på livet och samhället.

Om Jens Olesen får bestämma lär Danmark även fortsättningsvis ha en restriktiv invandringspolitik. Ett faktum de flesta partier redan har anpassat sin politik efter, vilket också gjort det svårare för DF:s partiledare Pia Kjærsgaard att få gehör för sin retorik.

Det finns helt enkelt mer ”anständiga” alternativ att rösta på för den som trots allt vill begränsa invandringen utan att kladda ner sig med DF:s främlingsfientlighet.

Sina pålitliga väljare hittar DF främst bland missnöjda socialdemokrater. Det långvariga missnöjet handlar dock inte enbart om invandringspolitiken, men för tillräckligt många traditionella S-väljare tycks den ändå spela en betydande roll. Det är mot bakgrund av detta dilemma som S-ledaren Helle Thorning-Schmidts politiska piruett ska förstås. Hon är inte beredd att gå längre för att ytterligare begränsa invandringen, men hon har heller inte sagt något som kan tolkas som att en socialdemokratisk regering ska stå för en mindre restriktiv linje än den borgerliga.

Samarbetspartnern Villy Søvndal, Socialistisk Folkepartis ledare, vill dock avskaffa den så laddade 24-årsregeln, som tillkom som ett hinder mot tvångsäktenskap över gränserna.

SF går framåt och tar nya väljare, men det är S som tappar dem.

Venstre- och Konservative-regeringen har valt en annan väg. Allt sedan 2001 har man haft DF:s stöd. Men den borgerliga invandringspolitiken har ändå främst handlat om det som statsvetaren Ann-Sofie Dahl i sin Matadorlandet – om det borgerliga Danmark kallar för ”kulturkampen”.

Det danska manifesteras i värden, i kultur och traditioner.

Sådant som bryter det danska mönstret blir därmed ett hot.

Muhammedkarikatyrsstriden gav fart åt kulturkampen. Förre statsministern Anders Fogh Rasmussens styvnackade vägran att ens tala med ambassadörer för elva muslimska länder blev en manifestation av yttrandefrihet som ett danskt grundvärde.

Opinionsvindarna blåste därefter.

I dag ger denna kulturkamp inte längre några gratispoäng. Ty andra danska värden står på spel. Handel och jordbruk är grunden i dansk ekonomi, och bilden av Danmark som en intolerant nation har knappast gjort underverk med det rödvita varumärket.

Dagens Rasmussen – ”Lille” Lars Lökke från Græsted – har insett detta. Till viss del har detta också med honom själv som person att göra. Hans syn är därför att valet inte kan vinnas på värdefrågor utan bara om debatten får handla om mer traditionella frågor, som välfärd, jobb, skatter och ekonomi.

Samtidigt är han helt på det klara med att valet mycket väl kan förloras på invandringspolitiken.

Opinionsvindarna må svänga men Lars Lökke Rasmussen och Helle Thorning-Schmidt är helt överens i detta avseende: Oavsett om rött eller blått block får makten på torsdag, lär knappast folketinget bli platsen för några mer omfattande beslut som snabbt skulle leda till en mindre restriktiv hållning.

Frågan om en ny dansk syn på invandring hamnar därmed i ett annat ljus.