Nu vill alla göra som centern

Gårdagens stora nyhet var inte att Lena Ek blir ny miljöminister och att Anders Carlgren åker ur regeringen. Det var väntat. Att den 53-åriga EU-parlamentarikern är en aktiv aktör inom inte minst miljöfrågorna, ger henne goda möjligheter att lyckas bättre än Carlgren gjort.

Inte heller var det oväntat att Anna-Karin Hatt skulle få vara kvar. Frågan om den före detta konkurrenten om ordförandeskapet är lojal mot sin väsentligen yngre ledare är lite konstruerad. Hatt och Lööf kommer att fungera bra – så länge det går bra för Lööf som partiledare och för centern som parti.

Samtidigt gör Lööf en taktiskt riktig manöver när hon lämpar över energifrågorna på Hatt. På så sätt frigör hon sig själv från det praktiska handlaget inom ett givet konfliktområde för en centerpartist.

Lägst odds var det på att Eskil Erlandsson skulle bli kvar jordbruksminister. Han har en alldeles unik maktbas i partiet i och med att han är den enda med nävar som fårats av jordbruksarbete. Det hade varit politiskt självmord av Annie Lööf att ge sig på honom så här i början av sin partiledartid.

Att regeringen i och med Lööfs val av ministrar nu framstår som jämställd har visserligen symboliskt betydelse. Men det riktigt stora med gårdagens ministerbyte är att det utgör kronan på verket på centern smart genomförda ledarval- och marknadsföringskampanj.

Vänsterpartiet var snabbt ute och kopierade centerns upplägg. Många socialdemokrater drömmer nu om att få göra om sitt ledarval, och få skicka ut ett antal kandidater över landet för att låta medlemmarna avgöra saken.

Allt fler kan också tänka sig att införa samma process när det gäller ekonomiskpolitisk talesperson. Förtroendet för Tommy Waidelich är just nu lägre än lågt, och detta oavsett om höstens budgetförslag måste göras om eller ej.

Kristdemokraterna närmar sig ett liknande upplägg. I dagsläget tyngs man av den entydigt negativa bild av partiet som är förhärskande. Trycket växer på att få fram en ny ledare, och därmed få lite annan uppmärksamhet än den som inre strider och opinionsras ger.

Därför drömmer allt fler om att kunna göra som centern gjort.

Men det mesta talar snarare för att KD ännu en tid kommer att fortsätta brottas med sin egen skugga. Ty för att kunna göra som centern krävs att en person tar ett stort steg.

Partiet kan knappast bjuda upp media och väljare till sådan dans innan Hägglund meddelar att han avgår.