Lööf måste leva upp till förtroendet

Nu börjar spekulationerna om ministerposter, och om vilken av dagens centerministrar som riskerar att ryka när Annie Lööf ska in i regeringen. Andreas Carlgren lär ligga sämst till.

Samtidigt tar också diskussionen om Annie Lööfs politiska profil ny fart. Men vem som är höger och vem som är vänster i Centerpartiet är inte alltid så lätt att avgöra. Och normalt inte särskilt intressant. Länge var det istället förmågan att föra en politik som gav partiet handlingsfrihet som var det viktiga och väsentliga.

Ibland gick det bra. Som med Gunnar Hedlund, Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson. Med dessa kände sig parti och centerväljare hemma. Alla tre var pragmatiker, var och en på sitt sätt och i relation till sin samtid.

Alla val har inte varit så lyckade. Ännu idag undrar de flesta fortfarande vem som var Lennart.

Även Maud Olofsson var pragmatiker; att välja att knyta partiet till en borgerlig allians var inte bara en konsekvens av hennes åsikter. I lika hög grad var det en fråga om att kunna läsa det politiska landskapet, inom såväl som utanför partiet. Med Miljöpartiet i ett allt närmare förhållande till Socialdemokraterna fanns det inget utrymme kvar för ett center-vänsteralternativ.

Nu är det Annie Lööf som har att hålla kartan rätt och läsa av det politiska landskapet. Och det har förändrats. Centerpartiet är idag fast i skuggan av Moderaterna.

Men vägen ut ur den skuggan är långt ifrån bara en fråga om hennes politiska profil. Även om hon beundrar Margaret Thatcher och läser ultraliberaler som Ayn Rand och Robert Nozick, har hon i första hand att leva upp till sina egna ord i förordet till 2010 års valanalys:

”Vi måste framöver skapa en politisk och idémässig tyngd och långsiktigt bredda vår väljarbas. För att lyckas med det krävs mod och insikt i hela organisationen och en vilja att förändra.”

Notera turordningen i citatet. Först mod och insikt i hela organisationen, sen skapa politisk och idémässig tyngd. På så sätt ska man nå fler.

Därmed har hon också villkorat sitt ledarskap. Hon måste leva upp till och kvittera det stora förtroendet som så många föreningar och distrikt givit henne.

Annie Lööf kan därför knappast bara hänga med Stureplanscenterns frihetsivrare. Oavsett om den opinionsmässiga framgången väntar till höger eller till vänster om Moderaterna måste hon ha partiet med sig, och övertyga sina egna om att den valda vägen är rätt.

Visst. Mycket talar för att dagens centerväljare också är alliansvänner. Men att partiets breda led per automatik skulle vara ideologiskt övertygade nyliberaler är väl, med tanke på rörelsens pragmatiska historia, knappast troligt.

Och det kan vara bra att minnas att även nyliberaler kan förändras. När Bengt Westerberg 1983 gick från att vara högerhök på kanslihuset till att bli folkpartiledare, blev han mycket snart också socialliberal. Främsta skäl till denna förvandling var att partiet – och de potentiella folkpartiväljarna – fanns någon annanstans.

Ett givet stalltips: Annie Lööfs ledarskap lär i första hand bli pragmatiskt. Kanske får Centerpartiet sin egen ”Westerbergeffekt” med henne?