Kan du knäcka välfärdskoden?

Dimman skärmar av bakgrunden. Det verkar först som om fiskebryggan sticker rakt ut i tomma intet. Vattnet är så stilla att det inte går att urskilja var skuggan börjar och objektet slutar.

Här har den goda staden rensat upp i vassen, byggt för framkomlighet och med tryckimpregnerat virke för hållbarhet. Räkningarna är betalda och utgiften är bokförd på fritids- och folkhälsokontot.

Alla får vara med. Så ser välfärden ut.

Men den kommunala välviljan vore inte sig själv om det bara byggde för tillgänglighet. Dess normativa och uppfostrande anspråk kan inte förbigås hur som helst.

Så längst ute på bryggan dras en gräns upp på en liten träplatta:

Du har väl löst fiskekort?

Det är sällan som någon fiskar här.

Men det som står inristat i det grönfuktiga trävirket visar att det ändå går att få napp.M-hjärta-E, K-hjärta-L, A-hjärta-G.

Mannen i arbetskläder som muttrande inspekterar talar om skadegörelse.

Han försvinner utan att göra något. Men hans ord hänger kvar över vattnet:

”Så här kan det inte se ut.”

Och nog kan det inristade läsas som skadegörelse och, i förlängningen, som ett angrepp på något vi äger gemensamt.

Men det som är inristat är något mer, en lätt kod, som bara kan knäckas om man vänder bort blicken från själva institutionen – bryggan – och istället frammanar bilden av dem som ristade dit ett hjärta mellan sina initialer. Fiskebryggan i Byttorpssjön är laddad med politiska övertoner, och en plats där det blir möjligt att se bortom invanda uttryck för samhällets ansvar och omsorg.

Ty vem vågar säga att kärlek inte skulle vara välfärd?

Nästa avsnitt: Det är våra förväntningar som ger busshållplatser deras politiska laddning.