Ingen återvändo för kyrkan

Redan i maj fattade kyrkofullmäktige beslut i frågan. Nedläggningen klöv partierna och röstsiffrorna för att göra sig av med den lilla kyrkan blev 20 mot 13. Men ett formaliafel i hanteringen medförde att beslutet måste göras om. Nu har man gjort om och gjort rätt, intill minsta kommatecken.

Därmed talar det mesta för att Norrmalms kyrkas saga är all. Alla protester till trots, det kommer att tystna i Sångens katedral.

Det vore lätt att hävda att detta bara beror på sekularisering, färre dop och konfirmationer och därmed färre medlemmar som betalar kyrkoavgift. Men det vore samtidigt att fastna vid en liten del av en större problematik.

På det hela taget finns det idag inget annat samfund som har en central plats i svenska folkets hjärta som Svenska kyrkan. Sju av tio svenskar är medlemmar, vilket ger den en särställning i samhället. Samtidigt medför denna förankring och utbredning att kyrkan har kommit att spegla samhället. Inte minst till sin organisation och sin verksamhet utgör kyrkan en parallellvärld till den kommunala.

Kyrkans bild av sig själv och sitt uppdrag har därför medfört kraftig expansion av verksamheten i tider då kyrksamheten varit i avtagande. Nya stadsdelar har följts av nya kyrkor, som av och till stått tomma. I enstaka fall har de nya kyrkorna funnit sin plats mitt i byn. Men oftare har de hankat sig fram på marginalen.

Den borgerliga kommunen, den som ordnar dagis, hemvård och då och då skottar trottoarerna i Borås om vintern, har sitt ursprung i den kyrkliga socknen. De skildes åt 1862, men har aldrig befunnit sig särskilt långt ifrån varandra. Och kyrkan styrs än idag av i val framröstade kyrkopolitiker, som under överskådlig tid verkat med dubbla lojaliteter. De nationella partierna har dominerat kyrkans vardagsliv. Först på senare år har nya, icke partibundna nomineringsgrupper uppstått.

Oavsett detta har det kommunala tänkandet bestått. Detta har fått till sin yttersta konsekvens att Svenska kyrkans verksamhet i modern tid i alla avseenden har skötts av anställda.

Allt från barntimmar till aftongudstjänster utgår från att det finns anställda närvarande. Även om det i varierande utsträckning alltid funnits frivilliga insatser, har de anställda utgjort den bärande kraften när kyrkan expanderat i samklang med kommunens utveckling av sin service.

Tvärtemot den gängse bilden är kyrkans kris inte i första hand andlig. Gudstjänster firas, barn döps och nattvarden utdelas alltjämt. Men kyrkan har inte längre råd att kopiera det kommunala upplägget. Underskotten stiger stadigt, och för att minska driftskostnaderna måste man numera skära bort hela verksamhetsgrenar.

Enklare uttryckt: Man måste lägga ner kyrkor.

Det är ett drastiskt men nödvändigt sätt att minska verksamhetskostnaderna på. Norrmalm är inte början, men heller inte slutet. Snart kommer kyrkopolitikerna att börja kasta sina blickar på sommargården Bovik, därefter på andra stora utgifter.

En sådan utveckling har dock en mörk baksida. Ett stort antal kyrkoaktiva upplever att de förlorat sitt andliga hem när en kyrka avsakraliseras och säljs. Vart ska dessa hemlösa kristna ta vägen?

I Norrmalmsbornas fall är det nära till Gustav Adolf. Men samtidigt är det en lång väg att gå från den lilla, täta gemenskapen till att hitta sin plats under de väldiga valven i stadens största kyrka.

Men det svåraste återstår: Hur ska känslan av svek kunna förbytas i vilja till framtida frivilliga insatser i en kyrka som inte längre vill vara beroende av så många anställda? Den frågan måste nu såväl kyrkopolitiker som prästerskap börja fundera lite närmare över.

Ty kyrkans väg går bort från det kommunala tänkandet. Som läget är nu finns det ingen återvändo.