Hermansson: Sjuhärad ligger illa till

Först som sist, Borås är undantaget. Den stora kommunen har de största marginalerna. Men om inte lokalbeståndet och skolan snabbt anpassas till det sjunkande elevunderlaget hamnar även Sjuhärads storebror i bryderier.

Och blir förslaget till ny kommunutjämning också lag, vilket det mesta talar för, tappar Borås i ett första steg över 63 miljoner per år från staten.

Övriga Sjuhäradskommuner blir däremot vinnare med det nya systemet, en välkommen hjälp i kärvt läge.

Men inga statsbidragsregler i världen kan råda bot på de strukturella problemen. De mindre Sjuhäradskommunerna är illa ute, och har att hantera allt från bytänkandets begränsning av det politiska handlingsutrymmet till svag befolkningsutveckling och ständigt ökande kostnader för verksamheten.

Herrljunga är den kommun som är mest illa ute. För att komma tillrätta med de återkommande underskotten i budgeten räcker det inte med en skattehöjning på 30 öre, som är allianspartiernas lösning. Inte heller räcker det med de 70 öre, som Socialdemokraterna föreslagit. Skulle man endast gå skattevägen skulle Herrljungas utsatta läge kräva flera kronors höjning.

Men den vägen är stängd . Det finns ingen acceptans för att ta så mycket mer av kommuninvånarna, bara för att behålla det som är dagens verksamhet.

– Någon hållbar lösning för framtiden står inte att finna, så länge vi inte kan lägga ner skolor och äldreboenden.

Så krasst uttrycker sig Herrljungapolitiker när ingen hör på. Men det politiska klimatet innebär att nödvändig centralisering av kommunal verksamhet till huvudorten är omöjlig. Det Gäsenebaserade Kommunens väl kanaliserar det lokala missnöjet effektivt, dock utan att åstadkomma egna förslag till lösningar.

Herrljunga har också sett en kostnadsexplosion inom andra kommunala kärnverksamheter. Bara kostnaderna för individ- och familjeomsorg har ökat från tre till nio miljoner kronor inom loppet av två till tre år. 40 procent av den ökningen antas bero på sådant som kommunen inte av egen kraft kan påverka, såsom ändrade regler för a-kassa och i socialförsäkringarna.

För Svenljunga visar prognoserna på ett kraftigt underskott. I Kindskommunen finns dock ingen blockerande politisk kraft som i Herrljunga. Men däremot finns starka röster för bevarandet av decentraliserad kommunal service. BT berättade härom veckan om Håcksviks skolas öde, ett tydligt exempel på den lilla landsbygdskommunens stora dilemma. Likafullt är det dyrt och kommunalekonomiskt svårmotiverat att behålla alla byskolor man en gång haft, om inte budgeten går ihop.

Tranemo, Ulricehamn och Mark, såväl som övriga Sverige, känner också av de försämrade ekonomiska utsikterna. Och slutet på Marks ”sparchock” från september lär bli nya nedläggningar av byskolor, om inte ett radikalt uppsving i jobb och därmed i skatteintäkter inträffar.

Men det som gör att förutsättningarna för att komma till rätta med budgetproblemen varierar så, har sina lokala och historiska förklaringar. Kommunsammanslagningarna från 1952 och framåt, syftade till att skapa ekonomiskt bärkraftiga enheter för den framväxande välfärdsstatens behov. Idag, när välfärdsstatens kostnader håller på att knäcka ambitionerna om att ”hela Sverige ska leva”, är en stor del av kommunerna för små för att orka fortsätta producera. Det som gör läget så mycket svårare är att de gamla bykommunala motsättningarna, som nya skolor, simhallar och äldreboenden skulle överbrygga, nu slår tillbaka med full kraft.

Molnen tätnar och himlen mörknar över Sjuhärad. Men det finns ljuspunkter. Bollebygd är även den en liten kommun, men har en stor fördel framför de övriga små.

Närheten till Göteborg och till Borås. Där finns jobben.

Men kommunpolitikerna vågar inte lita till denna strategiska fördel just nu. Därför höjer man skatten, för att slippa skära i nämndernas budgetar. Om det blir med tio öre, som är majoritetens förslag, eller med 50 öre, som oppositionen vill, återstår att se.