Försvaret – ett nationellt trauma

Det är denna motsägelsefullhet som ställer till det mer än allt annat när det gäller vår försvarsförmåga just nu.

Därför blir också meningslöst att ens försöka räkna ut huruvida ytterligare brigader, korvetter eller mer högtflygande plan ger oss bättre förmåga att försvara vårt eget territorium i ytterligare ett antal dagar eller kanske veckor.

Det handlar om något annat. Och kalla detta gärna vid sitt rätta namn – ett nationellt trauma.

Eller kanske är ”Den svenska sjukan” bättre, detta att klänga sig fast vid föreställningar om samhället och omvärlden som inte längre har någon relevans.

Närmast religiösa föreställningar om att vår alliansfrihet, som ju syftade till neutralitet i krig, skulle ha hållit oss utanför konflikter har alltid varit falsk. Snarare har det varit vår återkommande förmåga att ständigt göra långgående eftergifter och avsteg från vår neutralitet som hjälpt oss hålla näsan över vattnet när det stormat i vår omvärld.

När Sveriges överbefälhavare Sverker Göransson härom veckan i SvD lät göra det tydligt att vår försvarsförmåga i dagsläget inskränkte sig till att hantera angrepp inom ett begränsat område av landet i högst en vecka, lät det allvarligt. När han sedan tillade att Sverige efter denna vecka behövde hjälp från Nato, skorrade det illa om orden.

Ty vi talar hellre om hjälp från Norge och Danmark – vilket låter bättre – men betyder samma sak.

Normalt brukar Nato inte säga något i det läget, och det allt tätare samarbetet i alla upptänkliga former mellan Sverige och försvarsalliansen brukar få tala för sig självt. Sverige samverkar sedan länge på alla upptänkliga nivåer med Nato, och svensk trupp står med jämna mellanrum under Natos befäl. Nu vill Sverige även ingå i försvarsalliansens snabbinsatsstyrka.

Men när Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen i måndags besökte Folk och Försvars konferens i Sälen, så tog han bladet från munnen. Sverige kan inte räkna med Nato av det enkla skälet att Sverige inte är medlem.

Det kan knappast sägas tydligare än så. Svensk säkerhetspolitik vilar på osäker politisk grund, gränsande till ett hyckleri.

I det läget är det lätt att tycka synd om försvarsminister Karin Enström. Hon står ensam på ett slagfält som domineras av en

Nato-negativ opinion, två stora riksdagspartier som hellre ser till försvarsindustrins behov än försvarets, och militärens egna önskemål om mer av det mesta.

Vad ska hon göra?

Fly, som sina företrädare Mikael Odenberg och Sten Tolgfors?

Eller illa fäkta, som försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) gör när hon hellre tar semester än står upp för sin politik och deltar i Folk och Försvars debatt. Ett val som bara leder till att hon förlorar i anseende.

Ett öde som Karin Enström dock kan undgå, om hon istället väljer att bli den försvarspolitiker som vågar tar bladet från munnen och faktiskt säger ifrån om det som svensk säkerhetspolitik behöver – att det är dags att vi nu befrias från illusionen om att ensam skulle vara stark.

Det är hög tid för Sverige att söka medlemskap i Nato.