Först val - sedan avspark
Sverige må vara europamästare i krishantering och statsfinanser, men i fotboll är vi inte alltid med i matchen.
Sedan gjorde Zlatan Ibrahimovic 1 – 4, och snart var ”Bragden i Berlin” ett faktum. Det blev 4 – 4 och Fredrik Reinfeldts jubel överträffade Angela Merkels med råge.
Vi vann inte, men förlorade inte heller. Det var ett stort ögonblick.
Visserligen inleds gruppspelet i Champions League den här veckan, men den verkligt intressanta matchen återstår att spela. Först efter det att resultatet av söndagens förbundsdagsval är känt, och det står klart hur en framtida tysk regering ska vara sammansatt, kommer det att klarna kring hur Europas starkaste nation ska förhålla sig till sina vänner och grannar i unionen framöver:
µ Hur ska Tyskland agera när Grekland sannolikt behöver ännu ett stödpaket för att överleva?
µVar står Tyskland om bankunion och finansiell övervakning?
µ Kommer Tyskland att säga ifrån om hur EU ska agera mot USA i såväl frihandelsförhandlingar som övervakningsfrågor?
Detta är frågor som redan borde ha fått sina svar. Men varken inom CDU eller Socialdemokraterna vill man låta Europa få störa friden i en av inrikespolitiska vardagsfrågor dominerad valrörelse. Det kanske låter cyniskt, men inget av de stora partierna vill tvingas in i ett läge där väljarna kan sägas ha bestämt och låst fast den politiska färdriktningen.
Sociologen Ulrich Bech har kallat detta förhållningssätt till Europa för Merkiavellism – en blandning av Merkels politiska profil och Machiavellis råd till medeltida furstar. Det gäller att kunna byta fot och ändra sig när läget så kräver.
Och för sin del har Angela Merkel löst ”furstens paradox” – är det bättre att bli älskad eller fruktad? – på ett rent machiavelliskt vis: Hon vill vara fruktad i Europa men älskad på hemmaplan.
Visst har åtstramningsdrabbade länder som inte har ordning på sina finanser allt att frukta av tyska skattebetalare som inte längre vill betala kalaset. Och nog lär tyska väljare visa sina känslor för ”Mutti” Merkel nu på söndag.
Alternativen är ju skrala; åt Peer Steinbrück (S) skrattar man mest och mot De grönas Jürgen Trittin rasar man, efter avslöjandet av hans historiska oförmåga att hindra organiserade pedofiler från att göra sina krav på straffrihet för ”frivilligt sex” med minderåriga till partiets egna.
Det finns dock alternativa tolkningar av den tyska tystnaden men dessa haltar en aning, och går ut på att det skulle finnas en latent längtan hos det tyska folket att få vända ryggen åt Europa. Det gör det inte, även om det EU-fientliga Alternativ für Deutschland, AFD, säkert kan ta väljare på marginalen med sina utträdeskrav.
Tyskland är inte Europas ledande nation, politiskt och ekonomiskt, utan anledning. I slutändan vet såväl väljarna som Angela Merkel att Tyskland har mer att vinna på att stanna i ligan än att börja spela ensamma och mot eget mål.
Även om det någon enstaka gång bara blir oavgjort.
Läs mer på ledarbloggen om vad som händer i det tyska valet.
