Extremismen i Sverige och Europa starkare på Facebook än på gatan

Det är den Londonbaserade tankesmedjan Demos som i veckan presenterat en fullständigt unik undersökning, som kartlägger vad det är som får människor att engagera sig på nätet för att där bli supportrar till rörelser som har invandringsmotstånd och ”västerländsk och nationell kultur” som främsta gemensamma nämnare.

Samtidigt vill Demosforskarna försöka hitta den felande länken mellan nätet och gatan. Vad får unga att gå från att ”bara” näthata – invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet – i ensamheten framför datorn, till att ta aktiv del i ett främlingsfientligt partis eller en organisations arbete ute i det öppna?

Svaret kan verka chockerande. Det som kopplar samman nätaktivism med partiengagemang är en positiv känsla av idémässig samhörighet, och där försvaret av nationell och kulturell identitet står i centrum. Inte rasism. Inte heller går det längre att tala om fenomenet som uttryck för ”högerextremism” eller ”den nya högern”. Att göra så är att göra det alldeles för lätt för sig.

Vad Demos undersökning visar är att det bland dessa partier och deras supportrar finns utrymme för såväl höger- som vänsterextremism när det gäller ideologi och politik, inte minst när det gäller EU- och globaliseringsmotståndet.

Också i ett annat avseende bryter undersökningen med konventionell visdom. Det är främst yngre som engageras av invandringsmotstånd och muslimrädslan, inte äldre. 63 procent av dem som via Facebook och andra nätgemenskaper är supportrar till populisterna är under 30, och 75 procent av alla supportrar är män.

När det gäller Sverigedemokraterna, som ingår i undersökningen, blir ungdomsfaktorn extra tydlig. SD har Europas yngsta nätsupportrar och störst andel unga av alla populistiska partier.

Vill man närmare förstå vilket opinionsunderlag som partier som Sverigedemokraterna och rörelser som exempelvis English Defence League har, räcker det inte med att bara se på röstandel och medlemsstatistik.

De grupper på Facebook som gillar dem är månghövdat större.

Ty det är i ensamheten framför datorn som samhörigheten mellan individ och parti växer sig stark. Spåren av denna samhörighetskänsla kan sedan följas i vad som framstår som ett organiserat näthat på bland annat dagstidningarnas kommentarsfält. Här göds och sprids extremismen bortom alla gränser.

Men hatet och främlingsrädslan till trots, vad Demos undersökning indirekt pekar på är de mer konventionella partiernas stora svårigheter att nå in i pojkrummen och erbjuda alternativ.

Det finns dock ett litet, litet hopp. Det visar sig nämligen att Facebookgruppernas medlemmar oftast är ”missnöjda demokrater”. De tror på demokratin, de tror att det lönar sig att rösta, och få tror att politiskt våld lönar sig. Det är främst unga européer som gillar gaturörelser som har nära till knytnävarna och gatstenarna.

De som däremot gillar populistiska partier på nätet är fredligare, om än inte övertygade om att dagens politiker på vare sig nationell eller EU-nivå kan hålla emot invandring och islamisering.

Här syns det stora dilemmat tydligt.

Kan sådana misstrodda politiker verkligen säga något som får unga att vilja uppdatera sin status på Facebook, i riktning bort från de populistiska partierna?