Ett politiskt problem mindre – för alla!

Att regeringen ställer sig på budgetbromsen, samtidigt som man berömmer sig för att Sverige är Europabäst i statsfinanser, sänder signaler om ansvarstagande. Men hade man velat genomföra det femte jobbskatteavdraget hade man, enligt Konjunkturinstitutet, KI, mycket väl kunnat klara av notan på tolv miljarder. Och detta trots fallande förtroende, börsras, ränteturbulens och minskad takt i jobbtillväxten.

Stabila statsfinanser är grundläggande. Men gårdagens besked innebär också att sju av åtta riksdagspartier nu fått en utväg ur en känslig och potentiellt svårhanterad situation:

* Alliansregeringen undgår ett stort nederlag i riksdagen. Dessutom kan man plocka fram jobbskatteavdraget, höjd brytpunkt för statsskatt och sänkt skatt för pensionärer lagom till 2014 års valrörelse.

* Socialdemokraterna och Miljöpartiet slipper trycket att göra upp med regeringen. Tillsammans med Vänsterpartiet behöver de inte framstå som hot mot det finanspolitiska ramverket, om de vägrat kompromissa, och dessutom behöver man inte – den här gången – klumpas ihop med Sverigedemokraterna.

Glada miner och lättade sinnen överlag alltså. Men samtidigt har regeringen ställt sig inför ett annat politiskt problem, nämligen frågan om med vilka verktyg man ska upprätthålla arbetslinjen? Vilka aktiva åtgärder avser man att föreslå för att arbetslösheten bara ska ”plana ut”, som KI antar att den kommer att göra redan i höst, och inte drastiskt öka istället?

En annan aspekt på gårdagens krishantering är att partierna nu också får tid för interna angelägenheter, och slipper slåss mot varandra i direktsändning i varje vaket ögonblick fram till dess att höstbudgeten är antagen.

För Centern och Vänsterpartiet, som båda nu genomgår ett ledarskapsskifte, är lugnet rentav livsnödvändigt. För Kristdemokraterna – och för Göran Hägglund personligen – en chans att göra sig synliga ovanför fyraprocentsspärren.

För Socialdemokraterna innebär det skrinlagda jobbskatteavdraget att Håkan Juholt kan fortsätta enligt sin färdplan – att först låta partiet lära känna honom, skapa samhörighet och öka enigheten, och sedan om två år möta väljarna med ett starkare parti bakom ryggen i en lång valrörelse.

Men hade han, med hjälp av Jimmie Åkessons Sverigedemokraterna, efter ett blodigt budgetbråk framstått som den som framkallat en regeringskris och ett eventuellt nyval, är det långt ifrån givet att väljarna hade förlåtit honom för detta.