Debatt på ett sluttande plan

Det började så bra. Men ännu en gång har Borås kommunfullmäktige, stadens mäktiga och folkvalda män och kvinnor, låtit årets viktigaste debatt glida iväg.

På fredagsmorgonen efter förra veckans 30-timmars budgetfullmäktige träffade jag två företrädare för våra två största partier, som båda såg ut att lida av svår baksmälla. Så länge de var tillsammans höll de dock skenet uppe, men var för sig bekände de öppet och ärligt att ”Det går inte längre, vi kan inte bara fortsätta så här.”

Dessa ångerrepliker hörs efter varje gång som fullmäktige manifesterat sin oförmåga att klara av att genomföra en viktig debatt utan att låta den urarta i småaktigt stamkrig och surt småtjafsande.

Det tycks rentav som om denna oförmåga är en del av fullmäktigekulturen, detta att inte kunna bete sig som folk så fort något riktigt viktigt ska debatteras.

För det är så det hela uppfattas, inte som ett ingående borrande i varje enskild utgiftspost och intäktsmöjlighet, eller för den delen som ett intensivt brytande av politiska argument eller ideologiska utgångspunkter.

Utan som just bara oförmåga.

Med vetskap om detta, och med tanke på vilket ansvar som vilar på våra folkvalda axlar, är det märkligt och djupt olyckligt att de inte tar tillfället i akt att vara tydliga, konkreta och stringenta.

Det började ju så bra, som sagt. Inledningsanförandena brukar vara den bästa delen av budgetdebatten. Kommunstyrelsens ordförande Ulf Olsson (S) är dessutom en bra retoriker, och Morgan Hjalmarsson (FP) kan uttrycka sig på ett sätt som väcker nyfikenhet.

Det finns fler bra talare. En av dem är Kerstin Koivisto (Vägv) som har förmågan att få sagt vad hon vill utan att krångla. Hon hade också i år en formulering som fastnade: ”Det är en konstig värld vi lever i. Somliga fryser för att de inte har några kläder och andra behöver kanske en timma på morgonen för att bestämma sig för vilka kläder de skall ha på sig och lämnar ett helt berg av kläder provade på sängen innan de går till skolan.”

Det var inte bara vackert sagt, det var också ett elegant sätt att motivera varför arbetslivsnämnden har fått i uppdrag att starta en resursbank där företag kan lämna in överblivet material som sedan återanvänds i skolan.

Sådana inslag finns i fullmäktigedebatten, men de är sällsynta.Varför kan inte fler argumentera för sin budget med så mycket kraft och insikt?

Kerstin Koivistos avslutande ord ”Jag ber till Gud att dessa beslut skall vara kloka” sätter den frågvise på spåret. Problemet ligger i föreställningen om att budgetens öde hänger på debatten.

Sanningen är att Gud inte behövde höra Koivistos bön. Ty när fullmäktiges ordförande Pelle Höög (S) förklarade mötet öppnat var budgeten i såväl detaljer som i sin helhet redan beslutad.

Och kloka beslut eller ej, resten blev mest ett spel för gallerierna.

Budgetdebatten har inget med vare sig siffrornas eller prioriteringarnas öde att göra. Och en debatt som inte betyder något lider givetvis av detta. Att behöva låtsas förutsätter som bekant dramatisk talang, inte politiska argument.

Fullmäktige blir därför mest dålig teater och inte det politikens finrum där åsikter bryts och beslut sedan fattas. I en debatt som inte inverkar på besluten spelar det också mindre roll vad som sägs.

Då kan man förminska, förklena och förlöjliga.

Då kan man ägna sig åt att spela sluttidslotto på Twitter istället för att tänka innan man talar.

Klart baksmällan blir svår då.